Det var Plåtis som invigde mig i alkoholens välsignade/förbannade värld. I all välmening, ska sägas. Vi skulle ju ha kul den här lördagen i Simrishamn, en strålande vacker sommardag på 50-talet. 
      Plåtis jobbade och tjänade pengar, jag läste fortfarande och kunde inte bidra med mycket. 
      Men det var helt i sin ordning. Det var så man gjorde i Kivik på den tiden – de som jobbade betalade för de som läste. Plåtis jobbade på Kiviks Plåt som hans pappa ägde och betalade våra nöjen för hela dagen och kvällen, inklusive en kvarting Renat. 
      Vi hade tagit bussen från Kivik redan på eftermiddagen så att vi skulle vara ute i god tid för att hinna med att se om det fanns något intressant i staden innan vi skulle besöka det lilla tivolit som hade kommit till Simrishamn med skjutbana, lyckohjul och dansbana. 
      ”Vi går och sätter oss bakom hamnpiren och klämmer den här”, sa Plåtis och pekade på utbuktningen i jackan där han hade stoppat sin kvarting. 
        Vi gick längst ut på en pir och hukade oss ned bakom ett par stenblock. Plåtis tog fram den dyra, genomskinliga varan. Han skruvade av kapsylen och räckte mig flaskan. Jag satte försiktigt till munnen och tog en liten klunk. Det var starkt och brännvinet hettade i gommen. Men det smakade inte illa, så jag tog en liten klunk till och så en lite större. Plåtis grinade glatt, han visste att han fått ännu en dryckesbroder.
      När vi delat på kvartingen tryckte vi ner liket mellan stenarna och begav oss in i staden.
      Plötsligt tyckte jag mig befinna utanför kroppen och gick en halv meter över Simrishamns stenlagda trottoarer. ”Om det var så här det kändes att dricka, så var det inte så konstigt att folk drack”, tänkte jag. Plåtis gick några meter bakom mig. Vi smilade åt de flesta simrishamnare som vi passerade. Simrishamn var just idag världens trevligaste och vänligaste stad.
      Jag var så perfekt full att jag gick utan att gå ostadigt, en halv meter över marken alltså, kunde växla ett och annat ord med folk som jag kände utan att sluddra och hålla tillbaka driften att vissla åt någon snygg tjej.
      Det började bli sent på eftermiddagen och vi drog oss uppåt mot järnvägsstationen, där tivolit och dansbanan lockade.
      Det blev ingen lycka på Lyckohjulet, men däremot på skjutbanan där jag lyckades sätta två av sex skott i nian och ett i tian, och fick som belöning en påse praliner. Plåtis mejade ner massor av plåburkar med några tygbollar och vann en stor nalle som han gav till en liten flicka.
      ”Du får säkert sista dansen av henne”, föreslog jag.
      Vi mumsade på pralinerna medan vi gick bort till dansbanan där orkestern hade börjat värma upp.
      Det perfekta ruset började dock ebba ut och det började åter kännas normalt. Jag har senare försökt att återskapa tillståndet, men aldrig lyckats. Den utomkroppsliga känslan har sedan den första supen aldrig infunnit sig med hjälp av alkohol, i bästa fall bara några centimeter över huvet. 
      Vi dansade flitigt med ett par trevliga tjejer från Skogsdala som vi kände sedan tidigare. Men mer än så blev det inte. Vi var goda vänner, men tyvärr inte mer. Det nalkades kvällens sista dans, men flickan som fick nallen hade gått hem för längesen, så någon sista dans blev det inte för Plåtis.
      Vi stelnade plötsligt till, samma tanke slog oss samtidigt och vi sprang hastigt iväg mot busstationen. Den gulröda skylten med den vita tidtabellen hånflinade mot oss och de sista centimetrarna av utomkroppslig existens försvann illa kvickt. Den sista bussen till Kivik hade gått - för längesen.
      Vi vände ut och in på våra fickor och räknade ut att våra resurser inte skulle ta oss ens halvvägs till Kivik med taxi.
      ”Vad säger du om att gååå till Kivik?”, undrade Plåtis och drog lite på frågan.
      Jag såg heller inte någon annan utväg. I bästa fall kunde vi få lift, men det var glest med trafik den här tiden på dygnet. Vädret var tack och lov idealiskt för en ”promenad” på två mil med ljummen västanvind och stjärnklar himmel. 
      Så vi började att gå och gå och gå. Jag hade inte föreställt mig att Simrishamn skulle vara så långsträckt. Det kändes som att vi hade gått halvvägs till Kivik när vi bara kommit till Tobisvik i norra delen av staden. 
      Efterhand som vi gick kom vi in i en behaglig rytm och lunkade stilla fram kilometer efter kilometer medan vi pratade om både ytliga och djupa saker. Det var nästan fullmåne och vi kunde se vägen och landskapet klart och tydligt. Det var bara cikadorna som fattades för att det skulle vara precis som på Mallorca. 
       Vi försökte lifta med några bilar som var på väg norrut. Men de flesta verkade fullsatta. Kanske var det andra som också hade varit och dansat eller firat något. 
      Tre och halv mil kostade och vid Rörum började högra hälen protestera och skoskavet satte in. 
      ”Ta några löv och stoppa ner i hälarna”, föreslog Plåtis.
      Det hjälpte faktiskt, det hade jag aldrig kommit på själv. Plåtis fick inte skoskav, han rörde sig mycket mer än jag om dagarna.
      Vi var äntligen framme - efter en drygt fyra timmar lång promenad - i världens trevligaste håla, medan solen hunnit stiga en bra bit över Litauen.
      Sensmoralen blir naturligtvis: ”Se till att ha ordentligt på fötterna, så slipper du ta till fötterna”. 

Copyright (c) 2020 Björn Johnsson