Lasse och jag klättrade sakta uppför utsiktstornet för att komma förbi en planka som blockerade trappan. Det var bara militären som fick lov att använda tornet. ”Obehöriga äga ej tillträde” stod det på flera ställen.
      Men vi såg oss som behöriga som två 12-åringar som hade all rätt att beträda skjutfältet när det inte var militärövningar. Den rätten omfattade bunkrar såväl som utsiktstorn.
      Vi kasade oss uppför en tjock, bred träbjälke. Det blev allt längre ned till marken och jag kände hur jag fick yrsel och var tvungen att vila ett tag.
      "Jag har bara en liten bit kvar", sa Lasse som fortsatte uppåt och lyckades skjuta plankan åt sidan så att vi kunde gå hela vägen upp.          Från det höga tornet hade vi en milsvid utsikt över Ravlunda skjutfält, inramat av Haväng i norr och Knäbäck i söder, och kunde se hur kustlinjen gick i en båge några mil norrut till Åhus. Ännu längre bort syntes Ryssberget som en blå kulle.
      Vi såg långt ut över Östersjön och fantiserade hur Den stora stygga vargen Sovjetunionen på andra sidan havet var redo att kasta sig över oss när som helst. "Försök ni, vi är beredda" resonerade vi och många svenskar med oss. Det var på 50-talet och det Kalla kriget rådde.
      Vi tog oss nedför tornet och gick sakta över skjutfältets hedlandskap mot Knäbäck, plockade upp några tomhylsor, sparkade till en röksvamp så att ett litet brunt moln puffade upp, var när att trampa på en granatskärva som stack ut ur en sandhög och gick genom en dunge med små tallar tills vi slutligen kom fram till Knäbäck.
      Det började bli svalare och det var dags att gå hem och äta.
      "Vi träffas i morgon", sa Lasse och tog sig med ett par kliv över stenröset som markerade gränsen mellan byn och skjutfältet.
      Då anade vi inte vad som komma skulle, att detta skulle bli en av de sista dagarna som vi lekte här. Att den sorglösa barndomen i Knäbäck inte skulle vara för evigt, att den hade ett slut.
      Jag kom hem i tid till kvällsmaten. Mamma, pappa, jag, lillebror, och mormor och morfar åt upp nästan allt som fanns på bordet. Till efterrätt fick vi vaniljglass som morfar hade köpt i Åhus.
      När det lite senare blev dags för kaffe kom Fritiof Nilsson Piraten på besök. Han var god vän med min morfar Arvid Hultgren och skulle vara med och spela bridge på kvällen.                                        
 

                                             Piraten

      Till morfars korsvirkeshus hörde ett litet annex som kallades Riddarhuset. Här brukade morfar, mamma, pappa och ibland några av gästerna spela bridge, eller bara sitta och prata och grogga.
      Den här kvällen fick jag vara med på ett hörn. Det var alltid muntert runt bridgebordet när Piraten kom besök. Och ikväll var farbror Axel och moster Maja med, två av mina favoriter. Farbror Axel hade alltid något roligt att säga, och moster Maja brukade ge mig ett par rullar Droste mörk choklad. Jag satt uppkrupen på en brits längst in i salen.

      "Men du måste vara tyst, Nalle, du får inte lov att störa", hade mamma sagt. Piraten berättade historier och alla hade hjärtligt roligt.  Farbror Axels skratt kom alltid som ett 
strukturerat ha, ha, ha, med exakta mellanrum. Han var professor i metallurgi och det var inget som var ostrukturerat med honom. Ändå kunde han vara väldigt rolig. 
      "Tre sang", sa moster Maja vid ett tillfälle, och de andra fnissade eller tog sig för pannan. Det var tydligen ett dåligt bud och spelet slutade inte väl. Morfar, som spelade ihop med moster Maja, ruskade på huvudet, tog några klunkar av groggen och fortsatt spela utan knot. 
      Plötsligt började det dundra kanonsalvor ute på skjutfältet. Det var en nattövning med stridsvagnar som hade börjat. Granaterna flög ut över havet och hoppade som smörgåsar flera gånger på vattenytan swiiiish, swiiish, swiish, swish innan de slutligen sjönk kluckande ner i vattnet. För byborna och sommargästerna var skjutövningarna en del av livet i byn och bridgen kunde fortsätta utan uppehåll.
      Granaterna pumpade vidare ut över havet och senare på kvällen somnade jag till ljudet av stridsvagnseld och farbror Axels strukturerade skratt från Riddarhuset.
      Några dagar senare slog vädret om och det började blåsa kyliga vindar från havet. Det kändes som att det blivit höst med en gång, fastän det bara var i början av augusti.
      Vi hade fått besök av några gäster som alls hörde hemma i Knäbäck. Det var tre militärer i uniform. 
      Morfar visade dem omkring i trädgården. Han gick omkring med dem på baksidan och framsidan av huset och gestikulerade och pekade med sin käpp än på huset, än ut över skjutfältet. Och så gick de vidare ut i byn. Det var något som inte stod rätt till. 
      Min första reaktion när jag fick veta att Knäbäck skulle rivas, var att jag blev väldigt arg och besviken på morfar. Varför hade han inte stoppat beslutet? Morfar var ju den som bestämde! Förstod han inte hur dumt det var att riva byn?! Tänkte han inte alls? 
      Vreden övergick så småningom till tårar och tårarna så småningom till insikt om att det inte var så mycket varken morfar eller någon annan kunde göra åt saken. Byn skulle rivas för att ge plats åt större stridsvagnar. Det var hugget i sten. 
      Året därpå, 1956, revs byn. Några av husen, däribland morfars, kunde bevaras och flyttas till Knäbäckshusen strax söder om Stenshuvud. Det nya Knäbäck har blivit fint där det ligger och ett storstilat och välment projekt som har gått hem hos många. Men för mig som tillbringat somrarna som barn i Gamla Knäbäck finns inga ersättningar. Det går inte att vrida tiden tillbaka. 
      Gamla Knäbäck är vad det är - ett väldigt kärt minne hos mig och alla andra som var med på den tiden, bofasta som sommargäster och besökare. 

                       Copyright 2020 © Björn Johnsson