Jag kom att tänka på en dag på 60-talet när jag gjorde lumpen på Revingehed. 
      Översten hade samlat regementets sju kompanier och en militärorkester på kaserngården. Sveriges flagga var hissad , liksom den skånska vapenflaggan, kaserngården var krattad och våra nyputsade kängor glänste i kapp med de nypolerade flaggstångsknopparna.
      - Givakt! beordrade översten, varpå 700 soldater ställde sig i stram givakt med öron och ögon på helspänn.
      - Manöver! beordrade han, och vi intog en ledigare position. Översten var en ståtlig man med pondus. Han var respekterad i alla läger och ingen ifrågasatte hans order. Dock gjorde ett rykte gällande att han avskydde katter och spottade efter dem. Men det var ingen som tänkte i de banorna idag. 
 

     91:an Karlsson som skapades av Rudolf Petersson

      - Soldater! Översten pratade högt och tydligt så att alla kunde höra.
      - Vi får idag besök av brigadgeneralen. Jag förväntar mig att alla är redo att svara klart och redigt om han ställer frågor. Vi vill visa att vi är dugliga soldater. Eller hur soldater?
      - Jo, överste! instämde sjuhundra soldater högt i kör så att det ekade mellan kasernväggarna och lönnlöven dallrade.
      - Höger, vänster om marsch! beordrade översten och kompanierna marscherade till sina respektive kaserner. Därefter var det lunch och sedan hade vi en halvtimme för oss själva innan det åter var dags för uppställning samt mönstring inför generalens ankomst.
      Vår grupp samlades på luckan och vi diskuterade besöket.
      - Undrar vem den där generalen är? frågade sig Bengtsson, lade in en prilla snus och satte sig vid det lilla bordet mitt i logementet.
      Alla ruskade på huvudet. Det var ingen som visste.
      - Det är i alla fallen riktig höjdare, föreslog Lundholm och gav sitt sängöverkast en extra sträckning.
      - Men vad har han här att göra? undrade Bergh.
      - Beundra oss, föreslog jag, stoppade min pipa och tittade ut över den avfolkade kaserngården. Det var menat som ironi, och ingen tog det heller på allvar. Det fanns väl inget på det här regementet som kunde imponera på en general? Beteckningen general hade för övrigt en klang av total auktoritet. Det skulle till något alldeles extra för att imponera på en sådan man.
      Vi ställde åter upp med fullt manskap på kaserngården och avlämning från grupper, till plutoner till kompanier. Vaktkuren vid infarten till regementet var nymålad och vakten iförd en paraduniform med damasker på kängorna. Det var tydligen meningen att han skulle ge ett första, bra intryck.
      Militärorkestern stod redo med pukor och trumpeter vid vaktkuren och började spela Carolus Rex. Rattata bom, bom, bom, rattata bom, bom…
      Nu kunde generalen komma.
      Efter en lång väntan körde två svarta Mercedesbilar förbi, mot Harlösa till. Det såg ut att finnas minst en general i bilarna.       
      Men tydligen hade bilarna bara vänt, för de dök upp igen efter några minuter och nalkades sakta regementet. Men i stället för att köra in, ökade de farten och körde förbi. 
      De körde förbi! De körde förbi! 
      Det bröt ut ett allmänt mummel och frågande blickar utbyttes mellan soldater och befäl. Ytterligare några minuter gick och efter ett tag stod det klart att det inte skulle komma någon general. 
      Trots västgötaklimaxet såg översten samlad ut, men tycktes inte ha någon reservplan, utan överlämnade befälet till kompanicheferna. Som i sin tur överlämnade befälet till plutoncheferna, som i sin tur visste precis vad de skulle göra, i varje fall vår plutonchef. Nämligen exercera! 
      - Framåt marsch, vänster, höger, vänster, höger 1,2, tummarna framåt! Håll avståndet Svensson, ett, två... 

      Jodå, exercera kunde vi, och när vi senare samlades på luckan var vi överens om att det var bättre att marschera än att stå och vänta på generaler. 
      Vi fick aldrig någon förklaring till varför generalen körde förbi. Ingen, från underbefäl till sergeanter till kaptener, visste något.
      - Jag ska byta ut mitt generalsnus till något annat, sa Bengtsson.
      - Med sådana generaler i försvaret får vi inte mycket gjort,
menade Lundholm och föreslog:
      - Bättre med en general under läppen än tio åt skogen.      

                          Copyright 2020 © Björn Johnsson