På 50-talet sågs atombomben som ett överhängande hot världen över. Sovjetunionen fanns på bara några mils avstånd och var hela tiden ett hot från öster. Det spekulerades i media och bland allmänheten att det närsomhelst kunde smälla och att våra hem snart kunde vara i smulor och att vi som eventuellt klarade oss skulle vara tvungna att fly ut i skogen. 
      Pappan Adam Odensson som var gift med Freja hade två pojkar ihop - Bertil och Cesar. Familjen bodde i ett hyreshus i Växjö
      Adam Odensson var kapten vid Kronobergs regemente på I 11 i Växjö. Han hade dragits in i orosmolnet och såg det som sin plikt att förutom att skydda landet, också göra sina pojkar Bertil och Cesar till naturmänniskor, till tuffingar som skulle kunna klara av att leva direkt från naturen med bara bär och rötter som föda, ett slags dåtidens Rambo, redo för det värsta som kunde hände med Sverige. 
      Pojkarna hade vuxit upp med pappa Adams krav. Varje morgon gjorde de en halvtimmes gymnastik på balkongen med armhävningar, situps och knäböjningar och sprang därefter två varv runt kvarteret, allt under överinseende av pappa.
      Han sa att han kunde göra över hundra armhävningar med en fulladdad k-pist på ryggen. Det skulle hans pojkar också klara menade han. Som femåring hade lillebror Cesar redan kommit upp till 12 armhävningar medan Bertil som var fyra år äldre klarat över fyrtio. Cesar var alltså ruskigt stark för sin ålder. Men Bertil var inte långt efter.

      Den här dagen sa pappa Adam att han och pojkarna skulle ut på en liten cykeltur i morgon, lördag. Vilket betydde en utflykt på tio mil grusvägar från Växjö till Karlshamn. 
      Det var inte Bertil särskilt road av. Skogen var sin sak, men att cykla flera mil på dammiga grusvägar var inte så kul.
      ”Och så är det ju nedförsbacke nästan hela vägen, eftersom Växjö ligger högre än Karlshamn! Där väntar faster Diana med amerikanska våfflor med lönnsirap och sylt!” sa deras pappa muntert i ett försök att entusiasmera pojkarna. Ska det inte bli roligt att träffa faster Diana igen, pojkar?!” undrade han.           
      Men bara lillebror Cesar rycktes med av pappans entusiasm. Han skulle få åka på pappas cykel, men Bertil var säker på att han var tvungen att cykla hela vägen eftersom han bara för några dagar sedan hämtat ut sin första riktiga cykel, som var anpassad för en snabbväxande nioåring. 
      Bertil visste hur långt tio mil på grusvägar var, och då hjälpte det inte att faster Diana fanns vid målet med pannkakor och lönnsirap. Hon brukade i och för sig visa hur man skjuter pilbåge, och det var något spännande att se fram emot. 

      Adam, mamma Freja och Bertil packade två stora cykelväskor med smörgåsar med ost och leverpastej, frukt, choklad, tallrikar, bestick, en morakniv, snören, impregnerade tändstickor, mjölk, saft, bullar, vattenreningstabletter, myggolja och kamouflagefärg. Den packningen hade räckt till Kilimanjaro, men nu skulle de alltså bara till Karlshamn. Men alla var överens om att de måste vara välutrustade, de visste ju vilka utmaningar pappas mulleprogram kunde innehålla. 

      ”Då skulle allt vara med då”, sa pappa Adam, och kammade sin tunnhåriga hjässa förnöjt och låtsasboxades med Bertil och Cesar, vilket fick igång även Bertil och fick honom för ett ögonblick att glömma grusvägarna. 
      Bertil gick ner i källaren och putsade på cykeln samt oljade kedjan. Pappa Adam hade monterat en barnsadel på ramen åt Cesar. Den passade honom som en smäck och han skrattade förtjust när han provade den. 
      Till frukosten på dagen D vecklade pappa Adam ut en detaljerad karta på köksbordet för att visa vilken väg de skulle cykla. På ett ställe, ungefär halvvägs till Karlshamn fanns utritat ett litet kryss på vägen. 
      ”Vad betyder krysset?” undrade Cesar innan Bertil hann fråga samma sak. 
      ”Det är en plats där vi ska stanna och rasta”, svarade pappa Adam. 

      ”Glöm inte att dricka redigt och att smörja in er med myggolja” manade mamma Freja som tittade mer på pojkarna än kartan. Hon var märkbart orolig för utflykten och tvinnande en blond hårlock runt fingret så hårt att den brast. Sedan fick de varsin kram och som avslutning en puss på kinden innan hon gav klartecken att de fick ge sig av.
      Precis innan de skulle gå ut i trappen, hann Bertil uppfatta i ögonvrån att det drog en blek skugga över mammas ansikte medan hon tog sig för magen. Men det gick så fort och såg inte så farligt ut, och han ville inte bråka om det, så han sa inget. Men konstigt såg det ut i alla fall, tänkte han medan han sprang nedför trappen. 
      Vädret var fint med bara några enstaka molntussar på en klarblå himmel. Dessutom hade de en frisk bris i ryggen som gav dem extra skjuts framåt när de trampade fram över de knastertorra grusvägarna kantade av björkdungar och små blänkande sjöar mellan talldungar och här och där röda stugor med vita knutar. Naturen visa upp hela sin prakt för familjen.
      På den smala grusvägen såg man några enstaka småbilar, en och annan motorcykel och flera cyklister. Det var inte många motorfordon som valde den här vägen när det fanns en bredare, asfalterad bara några kilometer därifrån.
      Cesar var uppslukad av sceneriet. Han klappade förtjust i händerna åt varje nytt landskap som passerade revy.
      Det hade kunnat bli en fin reklamfilm för Småland om de hade haft en filmkamera, tänkte Bertil. Pappa hade sagt att de en dag skulle skaffa en jättefin filmkamera så att de kunde visa egna filmer i en specialbyggd ateljé – precis som en riktig biosalong. Fast Bertil undrade hur de skulle kunna få råd med det, när det hade tagit dem tre år till att bara spara ihop till hans cykel, och då hade han betalat nästan hälften själv. 

      De pausade vid en kiosk i Stenslanda där de fick varsin stor glass av pappa.     
      Bertil kom att tänka på den plötsliga blekheten i mammas ansikte och att hon tog sig om magen.
      ”Pappa, mamma såg inte bra ut precis innan vi åkte och så tog hon sig om magen.”
      Pappa Adam ryckte till och tittade snabbt ett par gånger på Bertil och Cesar.
      ”Pojkar, kom här ska ni få höra” sa han och pekade på en bänk. De satte sig ned och pappan talade i en låg, förtrolig ton så att pojkarna
fick luta sig framåt.  
         
      ”Nu ska ni få höra, pojkar.” Det uppstod en konspiratorisk stämning runt bordet, som om de planerade att skjuta kungen. Cesar nästan hoppade upp och ned av spänning och var nära att kissa på sig.
      ”Ni ska få ett nytt syskon. Mamma är gravid, hon är med barn och ska föda om några månader", sa pappa Adam 
      Cesar kissade på sig.
      Han fick gå ut i terrängen och ta av sig kalsongerna. Nu var han tvungen att klara sig utan kalsingar till Karlshamn. 
      ”Då blir det väl en bror till och mindre veckopeng att dela på”, sa Bertil torrt.

      Pappa tittade uppfordrande på honom och sa bestämt:
      ”Ni ska få mera i veckopeng snart, det lovar jag”. ”Men vi vet inte om det blir en pojke eller flicka ännu, det får vi kanske veta senare”. 

      Bertil och Cesar såg sig omkring  tittade undrande på pappa och försökte få fäste på något jordnära. De chockartade beskeden snurrade runt i deras huvuden. Dels skulle de få en ny bror eller syster och dels skulle de få mera i veckopeng. De var mycket på en gång.
      ”En syster hade varit skojigt!” utropade Cesar. ”Dom har alltid så mycket lust för sig”, fortsatte han. ”Elsa som bor i 6:an försökte pussa mig en gång”, förklarade han sig. 
      ”Lustigt heter det, inte lust”, sa pappa Adam och fortsatte allvarligt: ”Ni får inte säga det här till någon förrän mamma säger till.” De lovade att inte säga ett knyst.

      De passade på att kleta in sig på hals och armar med mer myggolja, makade sig upp på cyklarna och trampade vidare.
      Men det tog ett tag innan de kom igång och fått bort glasseffekten och de chockerande beskeden.
      Vinden hade vänt och blåste mot dem snett från höger. 
     ”När ska vi rasta nästa gång”? skämtade Bertil efter femtio meter. Pappa Adam skrattade. Det skulle dröja ett bra tag innan de åter kunde pausa.   

      En bris svepte in från sjön Åsnen. Men vinden svalkade och fukten från sjön band det värsta dammet. Nu var det ändå bara maj och hur skulle det då inte damma om en månad? undrade Bertil och trampade vidare.
      Strax efter att de hade cyklat genom Urshult ropade Bertil:
      ”Titta, där är krysset! Det är samma kryss som på kartan. Där är kröken och där är en höjd.”
      ”Bravo, Bertil! Det är helt rätt, det är samma ställe” sa pappa Adam. 
      De klev av cyklarna och parkerade dem en bit från vägen. 
      De hade kommit till en glänta med buskar, några tallar och enar, enstaka lövträd och en muntert porlande bäck som ringlade genom gläntan och vidare ut i skogen. 
      ”Vad fint!” ropade Cesar, och sprang omkring bland träd och buskar, som en kalv på grönbete.
      ”Ja, vad vackert”, tyckte också Bertil och satte sig på en tuva vid bäcken.
      Pappa tittade sig omkring, Han gick bort till en ek och skrapade med foten på ett ställe på marken där gräset hade en gulare färg än det omgivande.

      ”Kom hit du också Cesar”, sa pappa Adam och satte sig bredvid Bertil.
      ”Idag ska ni lära er uthållighet. Två varv runt kvarteret är inte uthållighet, det är sprint eller medeldistans. Långdistans är 3000 meter och längre”, förklarade pappa Adam.
      ”Det orkar vi aldrig i livet!” protesterade Bertil. Han kände sig hitlurad av pappa.
      ”Lugn, lugn, ni ska bara träna. Om ni inte orkar springa längre kan ni gå en bit och sedan springa igen.”

      ”Det kan jag inte”, sa Cesar moloket och tittade ner i marken "Det är jättelångt." 
      "Du kan mer än du tror, Cesar, men du ska inte springa mer än du orkar. Om du inte orkar mer så vilar du och försöker igen, eller väntar på att Bertil ska komma tillbaka från vändpunkten.
      
Pappa Adam vecklade ut kartan och visade hur de skulle springa.        ”Där finns en parkeringsplats", sa han och pekade på ett litet märke. Där ska ni vända och springa tillbaka samma väg." 
      Bertil och Cesar nickade och gick så småningom med på programmet.

      ”Om någon försöker stanna er eller bråka med er, så spring rakt ut i skogen, där finns ingen som har någon chans mot er”, sa pappa Adam.
      Pojkarna kände sig trygga med det och sprang iväg med Bertil i spetsen.
      ”Inte så fort – så ja, det var bättre, ta det lugnt bara.” ropade pappan efter dem.

       Så snart pojkarna kommit ur synhåll bakom kullen sprang Adam fram till platsen med den gula gräsplätten. Han fick tag i en järnring som var fäst vid en trälucka vilken han öppnade. Under luckan fanns ett litet utrymme, inte större än att det rymde några kilo potatis, som en jordkällare, modell mindre.
      Men i stället för potatis fanns där en liten jutesäck. Han skrattade högt, tog upp den och kastade den upp i luften. Men på vägen ner blev det tvärstopp.
      Twang, twang, ljöd det genom luften och två pilar genomborrade säcken och nitade fast den vid eken. 
      Adam vred på huvudet och fick solen rakt i ögonen, bara skymd av en strålande vacker gestalt med svallande rågblont hår och en pilbåge i ena handen och en pil redo att läggas på strängen i den andra.
      ”Jag har misstänkt det här länge, Adam”, sa uppenbarelsen.
     Han tittade på sin syster, den vackraste varelse som fanns på jorden. Lycklig den som får henne, tänkte han och sjönk ihop i gräset.

      ”Du och jag kan dela på det, men jag vet att du inte vill ha något, så det är ingen idé att jag frågar”, sa Adam medan Diana långsamt gick fram till sin bror.

      ”Du har helt rätt, jag vill inte ha något” svarade hon, lade ner pilbågen, tog av kogret och satte sig i gräset bredvid Adam.  
      ”Jag vet också att det inte var du som utförde rånet, du ville bara ta guldet från rånarna som du nästan sprang rakt på, på en av dina skogsvandringar. Du såg när de grävde ner guldet för några veckor sedan och har sedan dess hållit ett vakande öga på skatten. Och idag var det alltså dags att skörda?”

       Adam begravde sitt huvud i sin systers knä.
       ”Det skulle ju räcka till så mycket – Freja vill ha många barn och jag vill att de ska få det bästa av allt och lära sig att leva i naturen”, förklarade Adam. 
       “Guldet tillhör danska staten och kommer från tågrånet utanför Köpenhamn 1948. Det var på väg till Hovedbanegården i Köpenhamn när rånet skedde. På tåget fanns delar av den danska guldreserven som hade flyttats från Danmark till Sverige och Norge under Andra världskriget när det stod klart att Danmark skulle invaderas av tyska trupper. Guldet var alltså på väg tillbaka från Norge till Danmark. Men det mesta av guldet och de andra tre rånarna är fortfararande borta.” sa Diana. 

      ”Jag vet, det fick vi lära på I11.” sa Adam. ”Men hur vet du det, Di?” undrade Adam.
      ”Tja, jag är intresserad av allt som har med jakt att göra.” sa hon och log mystiskt.
      ”Det var tack vare att ni har en bågskyttebana här i närheten, som du kom på mig.” spekulerade Adam.
      ”Ja, jag har varit lika skogstokig som du ibland, och så blev jag nyfiken när jag såg skymten av dig här för ett par veckor sedan när jag letade efter en pil som jag skjutit bort. Och sedan dess har jag varit dig hack i häl.” sa Diana. 

      Det prasslade till i en björkdunge och två trötta barn blev stående orörliga med gapande munnar när de upptäckte faster Diana med en liten säck i famnen och en pilbåge med koger bredvid. 
      ”Faster Di!” skrek pojkarna och rusa fram till sin faster som kramade dem. 
      ”Pappa, du ser trött ut?”, sa Cesar frågande.
      ”Ja, jag blev också trött idag” sa Adam som tittade på klockan.
      ”Ni klarade det under en timme, bra gjort pojkar” sa han. 
      ”Vi fick vila flera gånger”, sa Bertil, ”men Cesar var jätteduktig” tillade han. 
      ”Vad har du i säcken, faster Di”, undrade Cesar.
      ”Guld”, sa faster Diana.
      ”Guld!” Utropade Bertil och Cesar i en mun.
      Diana öppnade säcken så att alla kunde se.
      ”De ser ut som gula Dajm-choklad, inte såna jättestora som man ser på film.” sa Bertil.
      Diana knöt ihop säcken och lade den mellan benen. 
      Sedan berättade hon hela historien från rånet i Danmark fram till idag, även om pappa Adam nu fick rollen som en hjälte tillsammans med faster Diana.

      Hon hann nätt och jämt berätta färdigt förrän en svart Citroen bromsade in och tre män rusade ut ur bilen. En av dem höll en pistol i handen som han pekade mot de två andra. Mannen med pistolen var vardagligt klädd medan de två andra hade kritstrecksrandiga kostymer. Då och då glimmade det till av guldtänder när de grimaserande närmade sig gläntan. 
      ”Ere sköre idiotter”, fräste mannen med pistolen. ”Forstår I ikke vem jeg er?” undrade mannen på usel danska.
      Under tiden höll sig Diana helt lugn och manade Adam och pojkarna att hålla sig undan.
      ”Det ordnar sig” sa hon övertygande.

      Männen i maffiakostymerna gjorde ett försök att kasta sig in i Cittran, men Adam och Diana hann upp dem, slet ut dem på gräset och band dem till händer och fötter.
      Mannen med pistolen stoppade ner den i ett hölster och tog upp en signalpistol ur ett annat hölster och sköt ett skott upp i luften.
      Därefter tog han bort några gummibitar från ansiktet och något från munnen som liknade modellera och nu de såg tydligt vem det var.
      ”Morbror Conan!” utbrast Bertil och Cesar.
      Adam, Bertil, Cesar, Diana och Conan satte sig i en ring i gräset och lade sina bitar till berättelsen, medan de danska maffioserna kvidande rullade runt på marken.
      "Guldet är värt över två miljoner i svenska kronor, och Danmark har lovat 10% i hittelön - det blir alltså 200.000 SEK att dela på för mig och Adam. Men fortfarande saknas det mesta av guldet från rånet. 
Conan är anställd för att göra jobbet, så han blir antagligen befordrat tippade Diana. Conan, du hade alltså återigen lyckats nästla dig in i gangstervärldens värsta avskum och den här gången avslöjat två av guldrånarna. Det var bra gjort, men tre är fortfarande på fri fot, jagade av Interpol." berättade Diana.

      Signalskottet hade uppfattats och snart kom tre stora polisbilar och hämtade upp hjältarna och skurkarna. En bil skulle till Karlshamn och två till Växjö, varav en till fängelset och en till familjen Odensson.
      ”Det blir pannkakor nästa gång, pojkar”, lovade Diana.
      Bertil och Cesar vinkade av sin faster och hoppade in i Växjö-bilen tillsammans med pappa Adam och två cyklar.
      ”Det är jakten som gör livet värt att leva”, sa Diana till Conan.
      "Fundamentalt så, kära kusin", sa Conan.   
 


                             Copyright © 2020 Björn Johnsson