Det var sommaren 1967, ett år efter det att Björn och jag hade kommit tillbaka till Sverige från våra luffaräventyr i Spanien. Björn, som bodde i Göteborg, hade skickat ett stort kuvert med broschyrer och en gul, hopvikt karta med inrutade mänskliga tillstånd i en stigande skala som kunde uppnås med något som hette auditering i en rörelse som hette Scientology. 
      Dess grundare var L Ron Hubbard och det högsta tillstånd som kunde uppnås med hans teknik kallades Clear. För att nå dit löste man tillsammans med en s.k. auditör, upp oönskade mentala energier. De sista stegen mot Clear och IQ 137 auditerade man solo.

      Vem ville inte bli smartare? Det här var ju framtiden! Hmmm - men fungerade det verkligen? Var det möjligt för en Medelsvensson att bli så smart?
      Jag gick fram och tillbaka på gräsmattan vid mina föräldrars sommarstuga i Kivik och brottades med det möjliga och omöjliga i Scientology medan gräsmattan blev allt gulare.
      Till slut ringde jag Björn för att höra vad han hade att säga om saken.
      ”Jag var inte där så länge, så själv jag vet inte så mycket. Men Lången är där fortfarande. Stick ner till East Grinstead för sjutton, det är många svenskar som är därnere nu och alla säger att det är väldigt bra.”
      Lången kallades en teckningslärare från Göteborg som vi hade träffat i Cullera under vårt luffande i Spanien. Om han tyckte att det var bra så måste det vara bra, för han var väldigt kräsen.
      Jag bestämde mig för att sticka. Jag tyckte att jag hade allt att vinna och inget att förlora. 

      Jag hade några månader tidigare köpt en nästan ny, grön treväxlad Opel Rekord av min bror Sten för en överkomlig slant. Den kom väl till pass nu. Bensinen var fortfarande billig, så resan skulle inte bli så dyr.
      Trots allt luffandet hade jag fortfarande en del kvar på banken efter ett arv, så än var jag inte tvungen att studera eller jobba. Min förfäder hade slitit hårt för att jag skulle kunna slå dank. 

      ”Här är lite som du kan ha med på vägen”, sa mamma med en klump i halsen och gav mig en liten kartong med hembakade kakor, frukt, lemonad och snabbkaffe. Jag hade också en klump i halsen, jag älskade mina föräldrar, Kivik och alla kompisarna där. Men snart skulle jag ju vara tillbaka och då så mycket smartare.
      På kvällen bar det iväg mot England med första anhalt Calais. Jag körde under natten för att slippa den värsta trafiken.

      Två saker minns jag från bilturen, den ena var de oändliga slingrande franska vägarna som gick genom små byar med sjukt gulaktig vägbelysning och den andra de lustiga namnen på holländska städer som lät som förvriden svenska; Veendam, Hoogezand, Annen, Assen.
      Men kul hade jag. Opeln spann som en katt hela vägen till Calais och om det fanns några hastighetsskyltar såg jag inte dem. Det fanns knappt någon trafik alls, förutom en del långtradare som hälsade med att tuta och blinka.
      Så här efteråt undrar jag hur jag kunde vara så korkad att jag ensam, mitt i natten körde närmare hundra mil utan att stanna mer än en eller två gånger? Konstigt nog blev jag inte trött, det kom senare på färjan mellan Calais och Dover där jag slocknade över en kopp kaffe. 

      I East Grinstead i södra England fanns Scientologys högkvarter, Saint Hill Manor, en slottsliknande byggnad med grafitfärgade fasader, vacker park med enorma träd samt ett nybyggt komplex alldeles intill som rymde lektionssalar, mindre rum för auditering samt arbetsplatser för reklamframställning.
      Det var ett sjudande liv. Unga och gamla från olika hörn av världen deltog i lektioner och auditerade eller jobbade på reklamavdelningen. Det fanns också en hel stab som höll i organisationens struktur, de flesta unga, pigga och entusiastiska. 

      Det var Scientologys bästa år, då var scientologerna samhällstillvända och toleranta och man behövde inte skämmas för att tillhöra rörelsen. Men det skulle tyvärr ändras och det ganska snart och rörelsen skulle komma att betecknas sekt.
      Men då drogs jag med i entusiasmen och började jobba på staben. Till en början skötte jag en adresseringsmaskin som spottade ut adressetiketter med medlemmar. Etiketterna användes till reklamutskick för olika kurser och auditeringserbjudanden. Jag kom upp i en bra hastighet och tryckte fler etiketter på kortare tid än någon annan hittills hade gjort. Jag fick gratulationer från överordnade, och om jag minns rätt, också bättre betalt.
      Jag fick också auditering under tiden som jag jobbade. Det var bra sessioner, det kändes lättande, de gjorde nytta.
      L Ron Hubbard hade alldeles nyligen startat en elitorganisation som kallades Sea Org, dvs den fanns till sjöss och räknade in en liten flotta med flaggskeppet Royal Scotsman (sedemera Apollo) i spetsen, en ganska stor ombyggd fiskebåt som hette Athena och en tvåmastad segelbåt vars namn var Diana. 

      Jag gick med i Sea Org och mönstrade ombord på flaggskeppet i den spanska enklaven Melilla i Marocko. Det blev några svettiga, spännande, vansinniga veckor ombord. En av mina svenska vänner och jag fick sköta den aktre restaurangen där de flesta ombord, ett hundratal, åt frukost och middag. Vi fick in maten i stora stålbehållare och serverade gästerna genom en lucka. Vi skötte också disken och städningen och jobbade mer eller mindre nonstop i 16 timmar om dagen. Fötterna svällde enormt när vi sprang omkring på stålgolven och det var knappt vi fick på skorna.
      På skeppet fanns också L Ron Hubbard, som numera titulerades Commodore, dvs befälhavare för en mindre flotta. Det hade varit väl magstarkt att kalla sig Admiral för tre båtar.  

      Jag gjorde ett IQ-test och ett Aptitude-test. Jag nådde inte riktigt upp till geninivån, men var ändå rätt nöjd. Men i de vevan fick jag i varje fall ett betydligt bättre jobb. Om det var för testresultaten eller något annat låter jag vara osagt. Det var nämligen väldigt rörigt på båten. Nytillkomna Sea Org-medlemmar bråkade med de äldre om vem som skulle ha vilka positioner och det var ofta svårt att veta varför någon hade fått ett så bra eller dåligt jobb. Det hängde inte alltid ihop med testresultaten. 
     Under några vintermånader 1968/69 låg vi vid kaj i Korfu, den vackraste av de grekiska öarna. Den var frodig och inbjudande och vi blev väl mottagna av befolkningen. Vi bjöd som tack in höjdarna i Korfu på middag på båten, vilket uppskattades så mycket att vi i vår tur blev inbjudna till olika privata hem på ön.
      Det hade säkert blivit kärleksrelationer med korfuborna om vi hade stannat längre. Jag kommer ihåg hur ett par väldigt snygga sömmerskor fnittrade och kromade sig när jag fick mig uppmätt inför en skräddarsydd kostym. Den kostade i dagens penningvärde högst 300:-. 

      Men mörka moln hopade sig i fjärran. Jag hade lärt känna Quentin Hubbard, L Ron Hubbards son, en mycket trevlig kille i min ålder.      På kvällarna brukade vi sitta och dricka kaffe på något utomhuskafé inne i staden. Delar av den amerikanska flottan befann sig samtidigt på ön och sjömännen rörde sig i klungor genom staden och slog sig ibland ner på någon uteservering. 
      En dag när vi satt där nämnde någon av amerikanarna ordet Scientology och började skratta åt det. Det var tillräckligt för att Quentin och jag skulle betala, resa oss och skyndsamt ge oss av. Vi visste redan att negativa rykten om vilka vi var och vad vi gjorde gick i den amerikanska flottan.
      Varför jag blev betrodd ett hemligt uppdrag tog jag aldrig reda på. Det bestod i alla fall att jag skulle låtsas vara en svensk journalist och åka till Aten och prata med kapten Lemon på den amerikanska marinattachén för att ta reda på: ”varifrån den amerikanska flottan hade fått ryktet om att scientologierna ombord på Royal Scotsman rökte marijuana.” 

      Jag upprepade uppdraget tyst för mig själv ett par gånger och undrade om jag drömde. Jag tittade på Quentin och hans kvinnlige assistent och log och undrade ”Are you serious?”
”Sure, you can do it Bjorn”, sade de båda samstämmigt. De var helt överens, det fanns inte minsta tvivel hos dem. 
      Därefter var det följande som en dröm eller filmklipp där jag hade huvudrollen som en gänglig svensk 26-årig James Bond:

      Jag står framför en spegel, rätar till en halvdan blazer som jag ärvt av pappa. Den nya kostymen hos skräddaren är inte klar. 

      - tar flyget till Aten. Med mig följer två kvinnliga Sea Org-medlemmar som ska hjälpa mig om något går snett. De har båda varit amerikanska FBI-agenter.

      - är i Aten och tar en taxi till amerikanska marinattachén. Kvinnorna har tagit in på ett hotell. 

      - visar mitt pass för grindvakten och säger att jag är svensk journalist och önskar tala med den marinattachén.

      - ”that would be captain Lemon”, säger vakten och pekar på en ingång ett femtiotal meter bort.

      - skakar hand med kapten Lemon som verkar avslappnad och trevlig och uppträder som om det vore vardagsmat att bli intervjuad av en svensk journalist. 

      - frågar varifrån ryktet kommer om de hashrökande scientologerna. 

      - ”Times magazine had an article about that”, svarar kapten Lemon. 

      Jag säger tack så väldigt mycket, det var egentligen allt jag ville veta, och visas därefter ut av den vänlige kaptenen. Han sa att jag var välkommen åter om det skulle vara några andra frågor.
      I taxin på väg till hotellet där mina back-up-poliser finns, undrar jag om det här verkligen har hänt. Varför frågade inte kapten Lemon vilken tidning jag var ifrån? Varför bad han mig inte om ett journalist-leg? Varför frågade han inte var jag bodde? Bodde jag i Grekland eller Sverige, och exakt var?
      Det var t.o.m. så att jag undrade om det var en konspiration. Men jag kunde inte komma på vad en sådan konspiration skulle gå ut på eller hur den skulle gå till. 

      Det har gått många år sedan den händelsen, och den ter sig fortfarande lika bisarr. Jag är inte narcissist, men jag undrar ändå om jag inte gjorde ett så trovärdigt intryck på kapten Lemon att han trodde på min image till 100%.
      Mycket har också hänt med Scientology sedan dess. Jag har inte haft någon kontakt med rörelsen på över femtio år. I den andliga/mentala sfären är jag sedan många år i stället intresserad av den vediska religionsfilosofin.

      Det jag har att säga om det Scientology som fanns på 60-talet, är att det fanns mycket som var bra, som i vissa fall var långt före sin tid och som skulle vara väldigt nyttigt att ha med i t.ex. en psykologutbildning. Det mesta finns säkert kvar i dagens Scientology. Den tuffa etiken med uppförandekoderna har emellertid stött bort väldigt många. Vilket alltså är synd. Om rörelsen, kyrkan, hade varit lika samhällstillvänd som i mitten av 60-talet, så hade mycket varit vunnit. Men vem vet, det kanske blir en renässans för ett mjukare Scientology en vacker dag. 

                            Copyright © 2020 Björn Johnsson