En dag på 2010-talet var jag nära att sätta livet till. Men jag slapp undan med en överarmsfraktur. De försäkringar som skulle täcka skadorna, täckte dem inte, och den omtänksamma kommunen som skulle ställa upp, ställde inte upp. Jag fick stå för sjukvården själv, vilket kostade mig 40.000:- som boende i en modern kommun.
      När jag fått avslag på min ansökan om vård i tre instanser förstod jag vad Franz Kafka menade när han talade om människans litenhet gentemot auktoriteter.

      Men för att ta det från början.
      Det var en gnistrande vacker februaridag i Helsingborg när jag tog sikte på IKEA. Jag hade tänkt hälsa på en bekant som jobbade där. Vid ingången fanns en rulltrappa upp till andra våningen där restaurangen låg och där jag hade tänkt börja besöket. Rulltrappan stod för tillfället stilla, redo att sätta igång så fort någon bröt ljusstrålen och steg på.
      En kvinna i jeans och läderstövlar stod ett trappsteg ovanför mig. Rulltrappan satte igång med ett ryck kvinnan tappade balansen och föll baklänges på mig. Jag kunde inte hålla emot utan föll också baklänges med kvinnan över mig. För att försöka dämpa fallet tog jag emot stöten med överarmen.
      Men den höll inte, utan tycktes gå i tusen bitar. Det gjorde fruktansvärt ont och jag skrek högt, alltmedan rulltrappan gick uppåt med kvinnan ovanpå. Någon från personalen lyckades få stopp på den, innan den nådde den högsta punkten. Annars hade det blivit  katastrof.

      Kvinnan som jag just räddat livet på genom att vara madrass åt henne varken såg eller hörde jag av igen. Och det var nog lika bra det, vad skulle vi sagt varandra?
      Blod droppade ur ärmen och någon ur den nyfikna skaran undrade varför det blödde. ”Det är från armen” kommenterade ett geni. På vägen till ortopeden pumpades jag full av morfin och smärtan övergick i ett rus uppblandat med en stickande känsla i vänster överarm.

      Jag kom in på en mindre sal som jag delade med en man ungefär i min ålder, dvs. after-work-generationen. Han trivdes inte alls med att ligga här, utan sa att han skulle vilja bo hos sin syster på nätterna. Men det gick inte sjuksköterskan med på. Han fick en av mina många pennor som han ville betala för. Jag protesterade och han insisterade, och så höll vi på ett bra tag innan han till slut gick med på att han faktiskt fått pennan. Det var sådant vi sysslade med i våra drogade tillstånd.

      Efter en vecka på ortopeden var det dags för utvärdering. Jag fick möta två  damer från kommunen som sa att de skulle lyssna på mina önskemål och att vi skulle ”landa” i en lösning som vi alla skulle bli nöjd med. Vilket lät misstänkt bra.

      Eftersom jag fortfarande var lökig av alla droger och gick med mitella hade jag svårt för att göra något praktiskt. Jag framförde detta för damerna och de nickade och hummade förstående. 
      - Det hade varit bra om jag kunde få ett tillfälligt vårdboende eftersom jag är i det här tillståndet, föreslog jag. Jag har läst i en broschyr om Norra Vrams vårdboende och tycker att det verkade passande. 
      De båda damerna fnissade åt mina förslag och sa att det var inte alls var de hade "landat". 
      - Både din läkare och vi tycker att du klarar dig bra, så vi anser att du ska ha tillsyn i hemmet i stället. Det blir inga problem, det är bara att trycka på larmet om något skulle hända. Det där vårdboendet som du föreslog passar inte alls dig, sa den ena av damerna. 
      Jag kände hur energin rann ut och hur fickorna tycktes tömmas  på pengar. Jag blev ledsen och besviken, men samtidigt hade jag hela tiden anat de skulle "landa" precis där landat. Kommunen var inte alls pigga på att ge ut pengar, och damernas arbetsgivare hade nog inte blivit glada om de hade ställt sig på min sida.   
      Men i mina ögon hade damerna landat alldeles fel. Jag skulle få det väldigt svårt att klara av att laga mat, sköta medicineringen och hygienen, så jag satsade i stället på ett tillfälligt vårdboende, kosta vad det kostade ville. 

      Tack och lov fick jag ett hjärtligt mottagande på N.Vrams vårdboende och  under några veckors tid fick jag den vård som jag behövde med sjukgymnastik, medicinering, god mat, tvätt och hygien av en underbar personal. Energin kom tillbaka och jag kunde ta allt längre promenader. Den tunga medicineringen kunde trappas ned och mitellan vikas ihop. 
      Under ett samtal med en ur personalen fick jag veta att jag var den ende hittills som betalat vårdboendet själv. Alla andra hade fått stöd från sina respektive kommuner. 
      Men för att inte bli en martyr lyckades jag till slut få distans till eländet - "när man ser det lite grann från ovan..." som Edvard Persson uttryckte det. De stora pengar som jag hade lagt ut hade trots allt varit en bra investering.

                     Copyright 2020 © Björn Johnsson