Det var i slutet av 40-talet eller kanske i början av 50-talet. Vår familj bodde i ett flerfamiljshus på Anne Gärde i Växjö, ett småländskt Shangri-La omgivet av skogar och sjöar i alla riktningar.
      Vårt gäng hade klivit ur sandlådan och tagit steget upp i busåldern. Gänget var Moses (jag), Ålas och Pankis. Varför jag kallades Moses hade med en totalt feltolkad händelse i Bibeln att göra. Ålas kallades så därför att smeknamnet påminde om hans efternamn och Pankis för att han älskade plättar som hans mamma brukade laga.
      Den här dagen var vi på väg mot Linan, en linfabrik som låg bara några hundra meter från vårt kvarter. Det var söndag och det fanns bara ett fåtal vakter där och de höll till mest inomhus. Det skulle inte bli några problem att ta oss över stängslet. 
      För att komma till fabriken tog vi på oss våra osynliga indianfjädrar och halvsprang genom en träddunge. Vi studsade fram på tuvorna och kom till en liten bäck med brungult vatten. 

      Strax innan vi kom fram Linan fick vi syn på ett par konservburkar vid ett stengärde. Det var surströmming och vi kunde inte låta bli att slå hål på dem. För att genast ångra oss. Stanken var hemsk, och vi grävde snabbt ner dem i en djup grop. 
      Vi tog oss enkelt genom stängslet. Sedan tidigare hade vi markerat ett ställe med en träklyka där vi bänt upp stängslet som vi nu kunde krypa under. Vi kikade försiktigt fram bakom linstaplarna, bortåt mot den ljusgrå fabriken för att upptäcka eventuella vakter. Det fanns inga i sikte.
      En sammanpressad linbal med linsnören såg ut ungefär som en liten fyrkantig höbal. Balarna låg staplade på varandra i olika höjder från två till tio meter. Vi brukade först klättra upp så högt vi vågade, sällan högre än sex meter, och hoppade därefter ner på de lägre nivåerna. Vi hade skrikit i högan sky så kul det var, men kvävde skriken för att inte dra på oss vakternas uppmärksamhet. 
      Ålas och Pankis hade hitta en stor sexmetersplatå med och viskade åt mig att komma upp. Den jämna platån som var minst 20 meter bred var rena motorvägen. Det var bara att trycka gasen i botten och hoppa ner på någon av de lägre nivåerna. 
      Jag kände att det var min dag och tog sats, knatade fram mot kanten, kände den härliga svikten under benen, tog sikte på en fyrametersbal och hoppade…

      Sedan spelades hela mitt liv upp som på en filmremsa, som jag senare fick veta inträffade när man var säker på att man skulle dö. 

      Vilket jag var helt säker på att jag skulle. Jag hade missat fyrametersnivån och tycktes nu vara på väg rakt ner i marken. 
      Men jag hade inte sett att det fanns en tvåmetersnivå under och landade helt perfekt på den.
      Utan att bry mig om några vakter skrek jag åt de andra att de skulle se upp. 
      Vi samlade ihop oss, skyndade oss ut genom staketet och in i dungen där vi gömde oss bakom en stor ek, eller om den var en lönn. Men vi såg inte skymten av några vakter. Jag var skakis efter händelsen. Men det kändes samtidigt så härligt att vara i livet att jag var både euforisk och skraj på en och samma gång. 
      Ålas sa hej då, det var dags för honom att gå hem och äta.      Pankis tyckte att jag hade varit djärv som hade hoppat från den höga balen, så han ville belöna mig genom att bjuda på ett stopp av sin pipa. 
      ”E dö ente veeeti?!” utbrast jag på bred kronobergska. Jag blev väldigt häpen över att han hade en pipa och ett paket tobak i fickan. Men samtidigt väldigt nyfiken på hur det skulle kännas att röka. Det var inte alla tioåringar som hade provat på det.
      Efter många försök ville jag ge upp, det var omöjligt att få ner någon rök. Det var ju det som skulle vara det härliga – att dra halsbloss. Men Pankis instruerade mig tålmodigt och till slut lyckades jag dra ett ordentligt halsbloss utan att hosta.
      Sedan fick jag en minneslucka, jag vet bara att jag hade kräkts, framför mig låg en gulröd spya med halvsmälta tomatskal. Jag mådde så dåligt som jag aldrig gjort, jag kunde knappt stå och var ordentligt yr. Men efter att ha vilat i några minuter mådde jag bara illa.

      Pankis tittade oroligt på mig. Han såg väldigt rädd ut. Jag hade en känsla av att jag var likblek i ansiktet. 
      ”Det ordnar sig, Moses, gå bara hem och vila lite, så ska du se att det blir bra”.  
      Det kändes bättre efterhand som jag kunde gå utan att det snurrade. Men jag lyckades ta mig fram till huset där vi bodde, utan stöd av Pankis. Vi bodde i samma trappuppgång, mitt emot varandra på tredje våningen, så han gick bakom mig uppför trapporna för säkerhets skull. 
      Att jag kom hem så tidigt på eftermiddagen hade aldrig hänt tidigare och jag fick förklara för mamma och pappa att jag inte mådde bra. De tittade undrande på varandra, men sa inget.
      Jag gick och la mig ovanpå sängen på mitt rum, sov i 15 timmar i sträck och vaknade tidigt nästa morgon. 

      Därefter tog det lång tid innan jag tittade åt tobak eller pipor. Dumt nog började jag röka långt senare, för att senare sluta. Men det är en annan historia. 
      Sensmoralen är tydlig nog – hoppa inte på linbalar utan back-up och börja inte röka.     

Copyright © 2020 Björn Johnsson