Det var som att en osynlig jätte hade satt ner foten på mitt bröst. Jag kom inte ur fläcken. Lungorna var tömda på luft. Jag låg mitt i en buske med gröna, tjocka blad, kanske Rhododendron, tänkte jag slött.
      Rakt ovanför mig glittrande en miljon stjärnor mot en becksvart himmel. Till höger om mig, om det nu var höger, jag hade svårt för att skilja på höger och vänster, hördes något... jag lyckades få ner lite luft i lungorna... huvet surrade av ett brummande ljud, som om ett tandläkarborr på lågt varv höll till i hjärnan. Men ett ljud från något som verkade vara en gata, eller om det var en flod, hördes stötvis tränga igenom busken. 
      Jag lyckades kränga mig upp med armbågarna till en halvsittande ställning. Vad sjutton sysslade jag egentligen med?
      Sakta, sakta började minnet stiga upp från en djup brunn och borren försvann.
      ”Aha” tänkte jag, ”det var ju inte så konstigt”, och började fnissa hejdlöst. ”Inte alls så konstigt, alltså”, resonerade jag genialiskt och studerade förundrat trafiken i Marbella som tycktes förvrängd likt en Salvador Dali-tavla. 

      Efter ytterligare ett fnissutbrott och ett kort skrattanfall drog jätten plötsligt tillbaka sin fot och försvann. Hus, bilar och folk som passerade revy på Strandpromenaden återgick till sina normaltillstånd och Salvador Dalis surrealistiska värld fick avlösning av Anders Zorns naturalistiska.
      Jag andades ut och tackade min skapare upprepade gånger för att han inte glömt mig och tog mig haltande fram till en bänk på Strandpromenaden. Huvet blev allt klarare och Marbella allt mera normal.
      ”Fy fan vad du ser ut!” ropade Bengt som hade dykt upp från strandstigen. Han skrattade så att han höll på att trilla baklänges medan han satte sig bredvid mig på bänken. 
      ”Var är Björn?”, undrade jag och syftade på min namne och backpackerkompis.
      ”Han är nog kvar på vandrarhemmet”, sa Bengt. ”Han trodde att han skulle dö och hade bett någon på vandrarhemmet ringa en läkare. Han hade kommit rätt så fort, men hade bara skrattat åt Björn, han visste nog vad Björn hade haft för sig”, förklarade Bengt. 
      ”Precis samma som du”, skrattade han och gav mig en knuff. 
      ”Ja, det var det djävligaste”, sa jag
      ”Verkligen”, instämde Bengt.
      ”Det är sista gången jag röker hasch”, sa jag bestämt.
      ”Det var en dålig idé”, sa jag.
      ”En dålig idé”, instämde Bengt. 
Haschrökandet försvann ganska snart ur mina och många av mina backpackerkompisars vanor efter den händelsen och vi kunde återgå till den mera avslappnade tillvaron på stranden med vin och tomater i stället för hasch och Dali.

Copyright © 2020 Björn Johnsson