Andalusien badade i sol och med maj kom värmen som lockade till sig allt fler turister. Tyska, engelska och svenska surrade i luften och utländska tidningar fanns att köpa i några kiosker. Sydsvenskan hade ännu inte nått hit, men väl Dagens Nyheter, Frankfurter Allgemeine och Daily Telegraph.
      Playan och strandpromenaden i Marbella var populära samlingspunkter och på vårt stamlokus på Apelsintorget kunde vi njuta av espresso, parisertoast och aqua mineral, serverat av en  kypare med ögon i alla väderstreck. Att slå sig ner på kaféet betydde uppgradering från backpacker till globetrotter. Det var nämligen mest affärsmän som satt i rottingstolarna. Åtminstone av de välpressade skjortorna att döma. 
      Min namne Björn från Göteborg och jag, Björn från Skåne, slog oss ned vid ett bord med en ren, vit linneduk och perfekt vikta servetter. Vi brukade ge lite extra dricks för att få ett övertag på de andra gästerna. Det fungerade alltid. 

      På 60-talet var det betydligt billigare i Spanien än i Sverige, och vi bodde för bara några pesetas om dagen på stadens vandrarhem några hundra meter från centrum. Här fanns rymliga logement, ett stort kök där man kunde laga mat, duschutrymmen och en samlingslokal.
      En dag när vi låg och slöade i våra liggstolar utanför vandrarhemmet tog jag som rollen av vår kassör en överblick av vår resekassa. Även om vi var backpackers hade vi resecheckar som  skulle räcka ett bra tag. Det var dags att lösa in några av dem.
      - Vi har ont om pesetas, sa jag efter en blick i plånboken. Sedelfacket var nästan tomt. Visserligen fanns där gott om mynt, men de var inte mycket värda.
      - Jag går och hämtar en ny check, sa jag. Att lägga resecheckarna längst ner i ryggsäcken kunde väl inte vara så riskabelt, hade jag resonerat när jag hade planerat packningen. Jag tog de breda stentrapporna i några språng och klev in på logementet.
      Den grågröna ryggsäcken stod där den skulle, men var nu lutad mot väggen. Så brukade jag inte ställa den. Jag knöt snabbt upp snörningen och dök ner i ryggsäcken. Där fanns inga resecheckar. 
      Kroppen kändes plötsligt stel. Jag rotade genom ryggsäcken flera gånger, lade upp allt innehåll på sängen och stoppade tillbaka det igen. Men borta var bunten med de gröna resecheckarna från First National City Bank med George Washington på framsidan. No checks! Nada checks! Inga checkar! Keine checken! eller vad sjutton det nu hette på de olika språken.
      Jag gick halvt bedövad ut på trappen, satte mig och stirrade ut över de gulbruna fältenr. Några åsnor stod och nickade, totalt ointresserade av resecheckar. En drickabil körde upp på gårdsplanen så att dammet yrde. Jag torkade bort det mesta med baksidan av handen och spottade ut resten, men lyckades ändå nicka åt chauffören. 
      Jag berättade i ena mungipan för Björn vad som hade hänt. Han kom snabbt upp till verkligheten från siestan. 
      Himlen var blå och havet ännu blåare. Men det var inget vi såg. 
      - Undrar vem som har snott dem? frågade sig Björn retoriskt.
      - Jag också, instämde jag mekaniskt och skakade och nickade på huvudet på en och samma gång. 
      Mycket pekade på att det var en svensk som var tjuven. Det var en kille i vår ålder. Han hade bott på vandrarhemmet tills för några dagar sedan. Dygnet runt hade han haft en spenatgrön jacka på sig, talat och rört sig ryckigt, haft små rännilar av svett på kinderna och upprepade gånger förklarat att han skulle till Afrika. Han hade inte sagt vad han skulle där att göra, eller vart i Afrika han skulle.  
      Men vad hjälpte det oss här och nu? Han hade ju redan lämnat vandrarhemmet och var antagligen på väg till sitt Afrika. Han hade alltså checkat ut med våra checkar! om vårt antagande stämde. 
      - Men det behöver inte vara någon ko på isen, sa jag. Jag har sparat stammen med nummer och belopp på checkarna i min reseplånbok. First National City Bank säger i sin broschyr att man betalar tillbaka stulna checkar utan krus. Jag går till banken i morgon bitti, sa jag bestämt.
      Skymningen kom och åsnorna stämde upp sin klagosång. Vi gick  in i samlingsrummet. Björn spelade fotbollsspel och spöade den ene efter den andre. Sedan slog jag Björn i bordtennis och därmed hade vi inkasserat varsin surrogatvinst och kunde slappna av en aning.


      Morgonen kom med förnyat hopp om pengar och efter en omständlig morgontoalett klädde vi oss i våra renaste skjortor.Vi kände oss nästan i takt med genomsnittsturisten. För säkerhets skull gick jag genom ryggsäcken en gång till, men den var lika tom på checkar som igår.
      Vi gick genom några gränder med smidesornament på vitkalkade husfasader tills vi kom fram till Apelsintorget. Där köpte vi Dagens Nyheter och Daily Telegraph för att komma upp i rankningen. Vi intog en rejäl frukost och kände oss redo för drakar, busar och demoner. Ett besök på banken skulle vara en baggis.
      Men det var det inte. Banktjänstemannen hade av någon anledning klassat ner oss i samma ögonblick som vi gick mot hans lucka. Kanske såg han genom våra uppeppade fasader. Men så slipad kunde han inte bara vara, tänkte jag, även om han såg vass ut.
      Jag berättade för honom vad som hade hänt och att vi såg fram emot ersättning för de stulna checkarna.
      - Kan jag få numren och valörerna på checkerna, uppmanade han mig med en holländsk brytning och ett alldeles för brett leende.
      - Och så får jag titta på ditt pass, beordrade han med samma överdrivna munterhet. Men hans fåniga leende blev efterhand mindre fånigt när han fick allt han frågade efter.
      - Hm.. jag måste kontakta er bank i Sverige innan ni kan få några pengar. Ni får återkomma på tisdag för besked. Han kunde mycket väl ha varit en svensk byråkrat om det inte vore för brytningen och att vi var i Spanien.
      - Men First National City Bank lovar att vi vid stöld ska få ersättning utan några problem, invände jag och visade broschyren som vi fått av banken i Sverige. Men den var naturligtvis på svenska och efter ett tappert försök att läsa den medgav han att han inte förstod så mycket svenska - faktiskt inget alls.
      - Då kommer vi alltså tillbaka på tisdag, fastslog jag, varpå jag stoppade ner passet och broschyren, nickade åt tjänstemannen och gick ut på gatan.
      - Jaha, vad gör vi nu då? undrade Björn irriterat och sparkade till en torr apelsin. 
      - Vete tusan, svarade jag. Idag är det torsdag och vi har inte pengar så att det räcker till tisdag.     
      På vandrarhemmet intog vi Rodin-tänkarposer på sängkanterna och försökte lösa problemet med pengabristen med tankekraft. Men det enda vi fick ut efter en halvtimme var huvudvärk. 
      Ett av flera absurda förslag som vi kom upp med, jag vill inte säga av vem, var att vi skulle ta jobb som gigolos. Men idén skrotades lika fort som den kläckts. Att vi var backpacker betydde inte att vi inte hade någon värdighet.  
      Bredvid ryggsäcken stod mina läderstövlar i ljus mocka som jag hade jag köpt i Barcelona för att de var så snygga, inte för passformens skull. Men de väckte alltid beundran när jag knagglade mig fram i dem på strandpromenaden.
      Våra blickar riktades gång på gång mot stövlarna. Till slut insåg jag att stövlarna måste offras.
      - Jag går ner till strandpromenaden med stövlarna och säljer dem till en amerikan. De har gott om pengar och de gillar när man går rakt på sak, precis som John Wayne, fastslog jag, tog stövlarna i ett stadigt grepp och reste mig.
      - Vänta, invände Björn. Är du inte klok? Ska du utan vidare gå fram till en amerikan? Hur kan du förresten veta att det är en amerikan? Göteborgsdialekten lät klagande, den som oftast var så munter. Björn tog en klunk ur en Fanta-flaska för att inte smacka med tungan.
      - Jo, du, smacke-man, härmade jag hans göteborgska i en plötslig adrenalinkick där det ingick filmscener med cowboys som alltid gick rakt på sak och oftast fick sin vilja igenom. Begreppet tuffing hade plötsligt gripit tag i mig och jag kände att jag hade hela paketet på plats: tuffheten, djärvheten och allt-att-vinna-inget-att-förlora-inställningen. 

      - Ta det lugnt, försökte Björn, men reste sig och följde med ut. Jag hade förvandlats från en martyr till en cowboy på en femöring.
      Skymningen kom med turister och bofasta som med nystrukna skjortor och blusar och slickade hår släntrade omkring på strandpromenaden där man träffades på kvällarna.
      Med lite charm lyckades vi på kredit få några calamares, ett par skivor bröd och varsin öl i en bistro där vi brukade äta.
      Luften var fylld med dofter från blomster, dieselavgaser, och cigarettrök och surrade av olika språk. Atmosfären var tät, intensiv, sydländsk. 
      Jag fick korn på en kraftig, rödhårig medelålders man som  strosade längs strandpromenaden med en kvinna. Han måste vara amerikan, tänkte jag. Till mina lätträknade goda egenskaper hörde att jag brukade gissa rätt på nationaliteter. Amerikaner hade en slängigare stil än européer. 
      - Han måste ha ett par stövlar, väste jag i örat på Björn. Nu ska du få se på John Wayne! Fast besluten om att göra mitt livs affär banade jag väg mot mannen 
med stövlarna i högsta hugg.   
      Mannen tittade nyfiket på mig. 

      - I wonder if you are interested in buying these boots? They are rather new and hardly used, sa jag utan att tänka efter, men mitt erbjudande kom på ett naturligt sätt, John Wayne var glömd. Hmm, man kanske skulle blir försäljare i USA, hann jag reflektera. 
      - How much? frågade han rättframt.
      - Five thousand pesetas, svarade jag, vilket motsvarade ungefär trehundra svenska kronor. De skulle räcka i gott och väl en vecka. 
      - OK, svarade han, tog upp plånboken och räknade upp pengarna. Så tog han stövlarna under ena armen och kvinnans arm under den andra och gick vidare på strandpromenaden, som om han brukade köpa läderstövlar av svenskar varje dag. 
      Jag förstod knappt vad som hade hänt. Det var nästan som på  film. Fast det här var mycket bättre. 
      När vi väl fått våra pengar från First National City Bank, som kom ett par dagar senare än utlovat, tyckte vi att det var dags att ta ut svängarna ordentligt. Vi kammade oss med extra mycket vatten och ansade skäggen omsorgsfullt. Därefter tog vi en rejäl dusch och strosade ner genom staden till Apelsintorget och de bekväma rottingstolarna. 
      Vår kypare kom genast fram, och vi beställde lite mer av allt, gav lite mer dricks än vanligt och låtsades läsa börssidorna i Daily Telegraph. Himlen blåare än vanligt, folk var gladare och luften kändes lättare att andas. Vi saknade inte cowboystövlarna, även om man gott kunde ha med sig ett par i bagaget – för säkerhet skull. Men inte fler på den här resan. 

                        Copyright 2020 © Björn Johnsson