Jag minns en tid i en annan värld, lika avlägsen som en planet i en annan galax.
      Det var på 60-talet. Jag och min tågluffarkompis och namne Björn hade gjort oss kända som första klassens backpackers i Marbella. Det var i maj och solen hade börjat brassa på och det blev riktigt hett om dagarna. Vi hade varit tvungna att byta vårt stamlokus på Apelsintorget mot en bodega i närheten. Här var det betydligt svalare och Pepe och hans tioårige son som hjälpte honom i baren hade hyfsat billig öl och goda, friterade bläckfiskar, Calamares.
      Vi brukade sätta oss i mitten av bodegan där vi hade utkik över vad som pågick i baren och i den enorma spegelväggen kunde vi se vad som var på gång ute på gatan.
      En dag klev det in tre tjejer och en kille. Tjejerna var gula i ansiktena, ögonen rödkrackelerade och håren påminde mera om tångruskor än frisyrer. De såg ut som om de hade festat en månad i sträck.
      Killen som däremot såg pigg och utvilad ut hade lagt sig till med den nya beatlesfrisyren som ännu inte fått fäste i Sverige. Den var ytterst välkammad med små plogfåror som löpte uppifrån och ned som en välskött åker i Skåne.
      Björn inledde ofta nya bekantskaper med att provocera, men utan att gå till överdrift. Det var en förmåga som han var ensam om på norra halvklotet och förmodligen också på södra.
      Följet slog sig ned framför vårt bord. En av tjejerna hämtade öl och dyra drinkar från baren och serverade först killen och sedan de andra. Att de var något särskilt och att de hade gott om pengar förstod vi, ingen åker barskrapad till Marbella för att sedan festa dygnet runt med Spaniens dyraste drinkar.
      ”Rolling Stones” och ”Brian Jones” hörde vi några av gästerna i bodegan viska.
      Då förstod vi. Vi förstod plötsligt att dagen hade blivit så mycket intressantare. Killen var alltså Brian Jones i Rolling Stones och tjejerna bandets hovdamer.
      Björn tittade flera gånger på Brian som hade satt sig i soffan med ryggen åt oss. Han verkade särskilt intresserad av Brians hår. Hans fixering på håret gjorde att jag började ana oråd. Jag insåg vad som höll på att hända, jag kände Björn alltför väl.
       ”Gör det inte”, viskade jag till honom. Vem vet vilket temperament Brian har? tänkte jag. Det här kunde sluta hur illa som helst.
      Men vad hjälpte det. Björn tog tag i frisyren och drog i den medan han högt och tydligt frågade: ”What is my little girls name?”
      Det blev dödstyst i bodegan. Pepe och hans son tittade förskräckt åt vårt håll. Brian ryckte irriterat till och drog bort Björns hand. Han undrade om Björn var riktigt klok. Men frisyren såg fortfarande perfekt ut.
       Men som så många gånger förr började Björn – inte med att be om ursäkt – utan med att lugnt och sansat förklara vad vi gjorde i Marbella och att han hade hört att Brian var med i ett välkänt rockband.
      Brian med följe mjuknade något och snart gled de upprörda känslorna in i lugnare banor och övergick till slut till en alldaglig konversation. Brian hade tack och lov inget hett temperament, inte den dagen i varje fall.
      Gästerna i bodegan slappnade av och Pepe och hans pojke kunde dra en lättnadens suck. Möjligen hade de väntat sig ett krogslagsmål med krossade fönster och sönderslagna möbler.
      Efter en timmes samtal om musik och kulturkrockar – Brian trodde att det var en svensk tradition att kivas med folk - skiljdes vi åt som vänner.
      Tyvärr lämnade Brian Jones oss redan när han var 27 år, bara några år efter det att vi lärt känna honom i Marbella.
      Att inleda en bekantskap med en provokation är inget jag kan rekommendera. Om man inte behärskar tekniken till fullo, vill säga. Jag gjorde ett försökt en gång, men bara en gång. Det höll på att sluta riktigt illa. Men Björn lyckades tack och lov reparera skadan innan den var skedd.
      Bättre då att börja vänligt, fortsätta vänligt och sluta vänligt. Det är väl så de flesta av oss vill leva livet.