Konstnär: Vladimir Volegov

På 60-talet när Marbella ännu var en liten spansk småstad fanns där bara tre hotell, några pensionat och ett vandrarhem. I en vik mitt inne i staden fanns det en bred strand med gyllenbrun sand där vi, fyra backpackande ungdomar från Sverige, under några veckor i maj låg och solade, surfade på luftmadrasser, åt ostmackor och drack rödvin.

      Vi spekulerade om att Marbella snart skulle bli ett turisteldorado. Och så rätt vi hade. Några år senare hade staden vuxit i en rasande fart och nordeuropéer invaderade gator och torg. Men än så länge njöt vi av det enkla livet på vandrarhemmet, strandpromenaden och playan.
      Den långgrunda viken hade ofta lagom höga vågor och lämpade sig väl till att surfa med luftmadrasser i. Man vadade ut ett trettiotal meter, väntade in en våg, slängde luftmadrassen på vågen, kastade sig på luftmadrassen och lät den bära dig in mot land.
      Själv hade jag ingen luftmadrass. Men jag fick jag låna en av Hasse i utbyte mot att han fick ägg av mig som jag kokade på vandrarhemmet. När vi åt lunch på stranden skalade ett halvt ägg, stoppa det i munnen, skalade den andra halvan och stoppa i sig den också, för att sedan göra samma sak med ett ägg till. Därefter sköljde han ner allt med några klunkar rödvin. 
      I södern är det vanligt att man går ut på restaurang eller promenerar sent på kvällarna. Den mosaikbelagda strandpromenaden var full av folk som promenerade längs promenaden. En lätt bris drog in från havet, cikadorna spelade i parken och högt däruppe tindrade tusentals stjärnor mot en sammetssvart himmel. Luften dallrade av romantik. 
      Men en dag förändrades våra rutiner brutalt. Två tjejer hade brett ut sina badlakan och tagit plats på stranden ett stycke ifrån oss. Den ena var vacker som Nefertiti, den andre hade ett mera personligt utseende. Jag beslöt mig för att ställa mig in hos Nefertiti. Och det hade kanske gått vägen om jag inte hade gjort bort mig totalt.
      På kvällen delade vi upp oss två och två, testosteronstinna efter att ha kalasat på paranötter och avokadon. Vi var grottmänniskorna som var på jakt efter tjejerna som vi sett på stranden, beredda att släpa dem i hårfästet in i vår grotta. 

      Bengt och jag stötte på dem i parken. Planen var att vi skulle gå försiktigt tillväga för att inte stöta bort dem, för att så småningom vinna deras förtroende, men helst redan ikväll. 
      - Hej, sa vi.
      - Hej - var det ni som surfade på luftmadrasserna idag? undrade den 
"personliga" med ett lätt leende. 
      - Ja, det var vi, sa Bengt och log så brett han kunde utan att spräcka det knastertorra, solstekta ansiktet.
      Vi gick några steg efter dem, vilket de inte verkade ha något emot. Bengt och jag återupptog en diskussion som vi påbörjat tidigare. Den hade existentiell prägel, intensivt uppeldad av bantningspiller från Pharmacian, vilket gjorde att våra hjärnor gick på högvarv och munnarna blev allt torrare. Jag hävdade att det egentligen inte spelade någon roll vem man fick ihop det med. ”Que Sera Sera, whatever will be, will be”, citerade jag Doris Day. 
      När jag sedan enligt planen försökte närma mig Nefertiti var hon inte alls med på noterna. Hon sa att hon hade hört vad jag hade sagt om att det inte spelade någon roll vem man fick ihop det med. Då förstod jag vilken tavla jag hade gjort. Den gick inte att förklara bort, trots att jag hävdade att filosofi och praktik var två helt olika saker. Jag blev vansinnig på både mig själv och den sköna.
      Men jag fick i alla fall ihop det med "den personliga". Som visade sig vara bättre på det mesta än jag först trodde. Den vackra fick gå vart hon ville, och jag tror att hon och Bengt senare gick skilda vägar. Det blev tyvärr ingen fortsättning mellan mig och "den personliga". Semesterflirtar är ofta kortlivade och vår var inget undantag.
      Några dagar senare packade vi våra ryggsäckar och tog bussen västerut mot nya äventyr. Flera visdomar klokare på livets knaggliga stig. 


Copyright texten 2020, 2021 © Björn Johnsson