På 1950-talet köpte vår familj en stuga i Kivik för 14.500:-. Pappa hade lyckats pruta ner priset från 15.000:- . Det motsvarar 280.000:- i dagens penningvärde. Stugan kostar idag i runda slängar tre miljoner. Ett riktigt kap, alltså. Huset lever vidare i släkten.  

      På den tiden hade vi som tonåringar att välja om vi skulle vara Elvis- eller Tommy Steele-fan. Jag valde Tommy Steele, inte för att jag var särskilt 
förtjust i honom, utan mest för att jag inte gillade Elvis. 
      På Blommans fik i Kivik spelade vi våra idoler på en jukebox, vilket kostade mellan 10 och 25 öre om jag minns rätt, även om man vid omräkning kommer fram till att det skulle ha varit svindyrt. Så jag minns nog inte särskilt rätt. Till musiken drack vi kaffe, åt butterkaka och rökte Bill eller John Silver.
      Många av oss valde samma låtar om och om igen, bland annat Pauls Ankas Diana och Patti Pages Tennesee Waltz som vi spelade till förbannelse. Jag valde att spela Tommy Steeles Water, Water ett par gånger, men blev så trött på hans skrikiga röst att jag lade av med att vara ett av hans fans.

      De fanns tonåringar som var lyckligt lottade och hade mopeder, det var oftast de som hade slutat tidigt i skolan och börjat jobba och tjäna pengar och som hade råd att köpa moppar. Jag fick nöja mig med en cykel än så länge. 
      En dag när jag satt på fiket och lyssnade till Paul Anka fick jag erbjudande av Kempe att prova hans trimmade Puch. 
      ”Gasvajern har lossnat, men om du drar i sladden med högerhanden och styr med den vänstra, så går det ganska bra ändå”, sa han. 
      Jag klev på Puchen, drog i sladden och kände med en gång vilken kraft det var i motorn. Det var som att rida in en vild häst – tror jag, jag har aldrig gjort det, bara sett det på film. Men jag lyckades i alla fall få bukt med den när den stegrade sig och ville slå runt.
      Jag körde mot Vitemölla där jag höll på att köra in staketet där stigen började. På den tiden fanns ingen väg mellan Kivik och Vitemölla, utan man fick ta sig fram på en stig längs stranden. Men det spelade ingen roll för Puchen, den flög obehindrat fram på och utanför stigen, ut på stranden och tillbaka över strandgräset. Jag vände vid kiosken i Vitemölla och flög tillbaka till Kempe som väntade på fiket.
      ”Nå – vad tycker du?” undrade han och ville ha mitt utlåtande om hans Puch. 
      Jag var glad, imponerad och överväldigad över hans Puch, men valde fegt nog att spela tuff.
      ”Jodå, inte alls dumt”, svarade jag nonchalant, som om jag hade flera års erfarenhet av att köra trimmade moppar. 
      Han nöjde sig med svaret, det verkade som att han inte förväntat sig något annat. Han kanske gick på min nonchalans och trodde att jag var van vid trimmade moppar. Jag skämdes lite grand efteråt.
 
      Det blev tack och lov ingen trimmad moppe för min del. Jag hade alldeles säkert åkt fast för både fortkörning och olovlig trimning. 

      När jag många år senare under några veckor fick låna en trimmad Skoda Fabia och åter uppleva vad frisläppta hästkrafter betydde i körglädje, kom jag att tänka på butterkakor, jukeboxar och Kempes trimmade Puch, och hoppadess att han till slut fick ordning på sin gasvajer.