Det var på 70-talet, eller om det var på 80-talet, jag minns inte så noga. Jag hade varit hos mina föräldrar i vår sommarstuga i Kivik i två veckor, ätit mammas skånska äpplekaka med vaniljsås och spelat tennis med pappa som var spänstig trots sina 60.
      ”Ta med dig en bit äpplekaka”, hade mamma sagt, så jag tog en stor bit och stoppade ned den i en plastpåse i min kånk.
      ”Och så ta det här också”, sa hon och gav mig en kakburk med hembakade småkakor. ”Du behöver det”, förklarade hon. Ja, jag var och är alltid mager trots all nyttig och onyttig mat och hundratals timmar på gymmet. Ett tag gick jag upp tre kilo, men tappade dem så fort jag tog en timeout från hantlarna.
      Nu var jag på väg tillbaka till Helsingborg i en hyrd Toyota Corolla som låg som ett tuggummi på vägen. Jag tog vägen förbi Vitaby, korsade Ravlundavägen och körde uppför en långsträckt backe, och in i skogen till en glänta med en milsvid utsikt över Hanöbukten. I sydost kunde man se Bornholm som en mörkblå fläck och Ryssbergets silhuett i norr.
      Det blåste en styv bris från sydost som förde med sig en doft av salt och tång från havet.
      Fastän jag bara kört i knappt tio minuter kände jag för en fika med kaffe och äpplekaka och att sitta och njuta av utsikten med barrdoft från skogen som ett bakgrundsackord. 
      Klockan närmade sig tre och skuggorna började bli allt längre. Det var högsommar; midsommaren hade passerats med två veckor.

Jag bredde ut en filt på gräset vid en gran, öppnade termosen, slog upp en kopp kaffe och tog en tugga av äpplekakan.
      ”Bjuder du på en kopp?” hördes plötsligt en röst bakom mig som fick mig att rycka till – det var någon som ljudlöst hade smugit sig på mig, men som hade en välbekant röst.
      Det var Lena som stod där med sin cykel och ett brett leende. Hon var en gammal bekant från Kivik. Vi hade känt varandra sedan barnsben och hade ett förhållande nästan som syskon.
      ”Jag tog en nyttig cykeltur, tur och retur Eljaröd. Och så hittade jag dig härute i bushen. Vad gör du här? Är du på väg till eller från Kivik?” undrade hon.
      Jag slog upp en kopp kaffe åt henne och berättade om min picknic och vad jag hade gjort de senaste dagarna. Vi ventilerade gamla minnen och kunde ha fortsatt med det resten av dagen när hon plötsligt avbröt mig mitt i en mening. ”Lustigt att du skulle stanna just här”, sa hon och såg frågande ut, som om hon väntade på att jag skulle förklara mig.
      ”Jaså, vad menar du? Är det något särskilt med den här platsen?” undrade jag.
”Ja, det är det verkligen”, sa Lena med eftertryck. ”Kom med här, ska du se”, sa hon och gick in på en liten stig som ledde in i ett tätt skogsparti.
      ”Vad ska du göra? Ska du förföra mig”, skämtade jag. Hon fnittrade.”Det vet du att jag inte ska”, sa hon med ett leende.
      Hon var Beatrice-Aurore reinkarnerad och jag var jaget i visan och ville springa ifatt henne.
      Det rådde ett halvdunkel inne i skogen, det var som att kliva in i början av operan om Kung Roger där handlingen börjar i halvdunkel och slutar i strålande solljus.
      Här rådde en tyst, andaktsfull stämning. Ett tjugotal meter in i dunklet kunde man skönja tre jättelika, meterhöga myrstackar med några meters mellanrum mellan vilka brunsvarta myror, stora som termiter, kilade fram och tillbaka i hundratal längs en motorväg med högertrafik. 
      Jag blev stående, förbluffad över en värld som jag inte hade haft en aning om.
      Vi studerade en lång stund hur myrorna hastade omkring med barr och små kvistar och byggde på sina redan enorma stackar. Här kom vi, två Gullivers, och klafsade in i deras rike, men de brydde sig inte skvatt, de jobbade oförtrutet vidare med sina uppgifter. Uppgifter som de fått av vem, av vad?
      ”Hur länge har du känt till det här”, viskade jag för att inte störa den andaktsfulla stämningen.
      ”Sedan i fjor när jag precis som du stannade här för att beundra utsikten”. 
Vi gick ut i solskenet. Vinden hade svängt och kom nu från väster.
”Jag kan inte tro det”, sa jag, tagen av mötet med Den dolda världen.
      Lena tittade ut över havet. ”Nä, den är väldigt, väldigt märklig” sa hon och fortsatte: ”Kanske en zoolog kunde ge oss en förklaring. Titta på storleken, så stora myror finns bara i Afrika!”
      ”Inte så bra”, tyckte jag. ”Snart hade vi haft Europas alla zoologer traskande omkring här.”
      ”Just det”, sa Lena och spädde på: ”Vi skulle kunna ta betalt för att agera myr-guider!”
      Men vi kom överens om att behålla Den dolda världen för oss själva.      

Efterord:
Är det verkligen sant, det här med de jättelika myrorna? undrar kanske du som läsare av den här bloggen.
      Ja, det är sant. Det står dig naturligtvis fritt att försöka hitta Den dolda världen. Men det blir inte lätt, skogen är ganska stor och det finns flera platser som passar in på beskrivningen.
      Men om du hittar den, så gratulerar jag dig. Du hade säkert hållit med mig om att vi bör låta de små krabaterna leva sina liv fullt ut så långt som möjligt.

      Vem vet – deras värld kanske är lyckligare än vår egen.


Copyright (C) 2021 Björn Johnsson