En klunk Tanger - Kåseri

Detta är en fristående fortsättning på kåseriet ”Ägg, rödvin, surfning och flirt” som utspelar sig på 60-talet. (Denna blogg är förresten rankad som nr 1 den 7 juni bland över 100.000 andra bloggar på bloggo.nu . )
      Nu till kåseriet:
      Min namne och backpackerkompis Björn och jag styrde kosan västerut mot Gibraltar och Algeciras efter äventyren i Marbella. 
      Det blåste från havet och saltstänk sprayade över färjan när den lade ut från kajen i Algeciras.
      Efter en stormig seglats kom vi fram till Tanger sent på kvällen. Staden tog emot oss med en doft av marijuana, entonig arabisk musik och män som gick hand i hand längst de sparsamt upplysta gränderna. Kvinnor såg man inte till några. Var fanns de?

      De klagande entoniga sångerna och böneutroparna förföljde oss fram till ett litet pensionat med vackert mosaikbeklädda golv och väggar. Vi hyrde varsitt rum som var i sin ordning med västerländska mått mätt. 
      Björn och jag i sov gott den natten. Morgonen därpå hade Tanger bytt skepnad till en ljus och inbjudande stad. 
      Vi åt frukost på Café Central, ett lokus där västerlänningar träffades och försökte komma underfund med den svårbegripliga arabvärlden, inte minst när det gällde krumelurerna på deras skyltar. 
      Vi gick en sväng bland gränderna. Det var stekhett och efter ett tag blev jag törstig och köpte en flaska som jag trodde var mineralvatten. Jag tog en djup klunk och kände hur det stack till i strupe och mage. 
      Flaskan innehöll klor.
      Försäljaren flinade och grät omväxlande, tog sig om strupen och tecknade åt mig att jag hade gjort något alldeles åt helvete. 
      Märkligt nog fick jag inga men av supen, inte ens ett illamående.
      Vi gick vidare in i skuggorna bland prången för att slippa den värsta hettan.

      ”Titta på honom” utbrast Björn vid en konstbutik och pekade på en hantverkare som höll på att dekorera en plånbok i läder med sirliga ornament som det rök om. Han använde skickligt en liten penna, som liknade en lödpenna för att rista in ornamenten. 
      I butiken köpte jag en minibjällra och en liten färgglad matta som jag rullade ihop och stack under armen. 

      Senare i veckan fick vi sällskap av tre göteborgare som vi träffat i Marbella. Tillsammans hyrde vi en bungalow en bit ovanför Tanger med utsikt över Gibraltarsund.
      Hyresvärden hade intresserat sig för min reseskrivmaskin, svårt att säga varför, då han skulle ha stora svårigheter att skriva på den, även om han kunde engelska, eftersom den hade svenskt tangentbord.
      Men han fick den av mig, mest för min egen skull då jag var trött på att kånka på den. 
      Vi bodde grannar med en amerikansk familj som hade hyrt en bungalow bredvid vår. En kväll ordnade frun i huset ett party med alkohol som annars var förbjudet i Marocko. Det blev en festlig kväll där vi och andra inbjudna västerlänningar kände oss som hemma. 

De kommande dagarna tillbringade vi med att beundrade utsikten över sundet och en morgon- och kvällshimmel som gick fort upp och ned, men som var blodrött magnifika. 
      ”Tråkigt att inte kunna gå på Avenyn”, beklagade sig Janne, en av göteborgarna och syftade på Avenyn i Göteborg. Vi började alla få hemlängtan, att bara sitta och titta på Gibraltarsund dagarna i ända gav inte mycket, hur vackert det än var. 
      Inom kort fann Björn och jag oss stående vid en incheckningsdisk på Tangers flygplats där vi hade bokat två enkla biljetter till Köpenhamn via Paris. De andra svenskarna skulle vända tillbaka till Marbella om några dagar. 

      När jag ser tillbaka på veckorna i Tanger minns jag mest den entoniga musiken och klorsupen. Men araberna gav oss vårt räknesätt, så det andra bjuder jag på. 


Copyright (C) 2021 Björn Johnsson