På 80-talet jobbade jag i ett par år som översättare av videofilmer på ett företag i Köpenhamn. Konsten var att översätta rätt och få in lagom mängd text under dialogerna. 
   
Men en vacker dag tog beställningarna från min största kund abrupt slut. Det visade sig att jag hade gjort en tavla som jag ganska snart förstod inte kunde vara den verkliga orsaken till kundens  krumelurer.  
   Som tidigare journalist och med goda kunskaper i engelska hade jag ganska lätt för jobbet och fick upp en bra hastighet - så bra att jag hade råd med dubbla boenden i Malmö och Köpenhamn.    
   Vår arbetsplats låg på femte våningen i ett kontorshus i Köpenhamn med fin utsikt över sundet. Vi var ett tiotal frilansare från Sverige, Norge och Danmark och översatte för det mesta amerikanska långfilmer samt en del instruktionsvideor om segling och bakning, och även porrfilmer. 
   På kafferasterna passade jag på att lära mig prata danska. Det var inte det lättaste, men några av danskarna hade fått för sig att de skulle göra dansk av mig. Som skåning ansåg de att danskan var mitt naturliga modersmål. En kvinnlig översättare var danska och var en av dem som ville göra mig till dansk. 
   Jag blev nästan dansk, så nära att jag utan att rodna kunde säga att jag kunde prata flytande danska. Det fanns en del ord som jag så småningom undvek att snubbla på - de så kallade falska vännerna.
Som exempel kan nämnas:
appelsinbåd (d)=apelsinklyfta (s), 
artig (d)=snäll (s), 
befare (d)=resa, berest (s)
   Att översätta porr var ett impopulärt jobb som vi ibland var tvungna att göra, det ingick i kontraktet. Det enda positiva med det var att det var bra betalt. Tack och lov blev det inte många porrfilmer för min del. 
   Men så en dag blev det alltså tvärstopp med beställningarna från min största kund, en stor videodistributör i Sverige. 
   Det var en kund som jag haft bra samarbete med i nästan två år och som aldrig klagat på någon översättning som jag gjort. Jag anade ugglor i mossen och ringde honom och bad om en förklaring. 
   Han sa att det berodde på att jag inte hade översatt en sångtext en bit in i en film.
   "Far och  bada!" tänkte jag, men sa ingenting.
   Att översätta sångtexter gick inte, spegelöversättningar fungerade aldrig. Man hade fått göra en tolkning, snarare än en översättning. Dessutom var sången oväsentlig för filmens handling, om jag nu minns rätt.
   Det låg helt klart en annan orsak bakom skilsmässan. Han hade kanske hittat en billigare översättare. Eller så hade han en svåger som behövde ett jobb... Någon vettig förklaring fick jag aldrig. 
   "OK", sa jag i så neutral stämma jag kunde, "tack för den här tiden då". Och så var den affären till ända. 
   Det tog hårt på kassan att bli av med min största kund.
   Marknaden för filmöversättare hade dessutom blivit allt hårdare och det var svårt att hitta nya kunder. 
   Så jag började snegla på Sverige och möjligheten att hitta ett vanligt, stabilt 9-5 jobb, fritt från en frilansares berg- och dalbana och beslutade mig att satsa på ett sådant. Behållningen från översättarjobbet i Danmark blev en varm korv på Hovedbanegården och en flytande danska. 
   Efter en hel del letande, många förfrågningar och intervjuer lyckades jag till slut få tag i ett jobb i Helsingborg, ett från översättare så väsensskilt jobb som kontorist. Det var min ålder på drygt fyrtio som låg mig i fatet på arbetsmarknaden. Jobbet var visserligen dåligt betalt, men jag tog det ändå, den gick att leva på.
- OK - men vad var det för jobb?
- Deet är en helt annan historia...


Copyright (C) 2021 Björn Johnsson