Jag växte upp i Kristianstad och Växjö i en borgerlig familj. Pappa gjorde karriär inom länsstyrelsen och nådde så småningom en topposition som häradsskrivare i Hörby.
   Men statens tjänstemän, lägre som högre, var på den tiden inte särskilt välbetalda. Det var däremot trygga jobb och pappa hade dessutom semestrar som var lika långa som skolloven.
   Det här var på 40- och 50-talen och många hade det knapert. Sveriges industrier hade inte mer än just börjat få upp farten. 
   Men jag kommer inte ihåg att jag trots det såg några tiggare. Det var ett stolt folk som kämpade sig upp från armod till att bli ett av världens rikaste. Mycket tack vare att vi lyckades undkomma det Andra världskriget, ska sägas. 
   Åter till vår familj. Det var många som inte hade det lika bra som vi, bland dem min farmor och mina fastrar i Karlshamn. 
   Morfar däremot var en välbärgad civilingenjör och uppfinnare i Kristianstad. Han körde mig ibland till farmor och fastrarna i Karlshamn och passade på att ge dem en låda äpplen från sin fruktträdgård.   
   De bodde i ett radhus vid en väg i en brant backe, jag tror att vägen hette Storgatan. Till huset hörde en liten bakgård med utedass.
   Farmor hade eget rum, men tre av mina fyra fastrar bodde i ett stort rum med en kakelugn där också jag bodde när jag var på besök. 
   Faster Martha som jobbade i en frukt- och chokladbutik i stan brukade skämma bort mig med chokladkakor som jag fick välja ut när jag besökte henne.  
   Ibland på kvällarna smög jag mig ut till farmor i köket utan att hon märkte mig och bevittnade hennes ritualer. Hon satt vid köksbordet och vaggade fram och tillbaka medan hon mumlade något. Kanske pratade hon med farfar i himlen. Framför sig hade hon alltid en kopp kaffe - farfar hade varit kaffehandlare - och en skål med vatten där hon sköljde sina löständer. 
   På morgnarna fick jag "jobba" för brödfödan och faster Greta skickade mig till en mjölkaffär med en mjölkkanna där jag fick köpa tre liter mjölk i lösvikt som tanterna i butiken hällde upp åt mig. 
   Men det bästa med karlshamnsbesöket var hamnen med båtarna. 
   Karlshamn hade en djuphamn och hit kom fraktfartyg från olika länder och lossade sin last för vidare befordran till olika ställen i Sverige. 
   Jag drog iväg med fastrarna längs oceankajen och pekade på de olika skeppen och hoppade högt av glädje när någon ur en besättning vinkade åt mig.
   Här låg hela världen framför mina fötter.  
   Efter några dagar hos farmor och fastrarna kom morfar och hämtade mig i sin bil. Jag kramade om dem med en tår i ögat och lovade att snart komma tillbaka.
   Men redan efter några mil i morfars bil förbyttes tårarna till en spirande glädje, en glädje att få återse familjen och mormor och morfar och inte minst morfars trädgård där man inte saknade något, inte ens några båtar. 
  

Copyright (C) 2021 Björn Johnsson