Det här är en berättelse som jag länge undvikit att skriva, beroende på att jag gjorde en dundertabbe i ett mörkrum. Det är mycket roligare att göra sig lustig över andras tabbar än sina egna. 
      Jag jobbade då som journalist på tidningen Mellersta Skåne, jag tror att det var mitt första jobb överhuvudtaget, och fick skriva om allt från familjenotiser till sportevenemang. Tidningen var en av Sveriges minsta med redaktion i Hörby.
      Jag, och en mera garvad journalist på tidningen, fick en dag i juli 1964 i uppdrag att åka till Båstad och bevaka Davis Cup-matchen mellan Sverige och Tyskland.
      Båstad var, och är, inte bara en tennismetropol, utan också ett glamourcenter med tjejer och kvinnor och killar och män i det senaste modet och numera blixtrande tandblekningsleenden.

Sverige hade tagit sig till semifinal i Davis Cup och skulle möta
Tyskland. Det svenska laget bestod av Jan-Erik Lundqvist och Ulf Schmidt och det tyska av Wilhelm Bungert och Kristian Kuhnke.
      Det blev en jämn match där Sverige till slut vann med 3-2 i matcher.
      Båda svenskarna spelade bra, men det var Jan-Erik Lundqvists underskruvade stoppbollar som punkterade matchen till Sveriges fördel.
      Vi tog många bilder från matchen och lyckades fånga en scen när Jan-Erik Lundqvist slog en av sina suveräna stoppbollar.
      Jag fick ta hand om bildbehandlingen. Men det blev sent och jag blev ensam på redaktionen och kunde inte räkna med någon hjälp. Jag hade nätt och jämt lärt mig att framkalla bilder och fick treva mig fram bland framkallningsvätskorna i mörkrummets röda belysning.

      Trots allt gick det bra - ända fram till att jag skulle framkalla bilden med Jan-Erik Lundqvists stoppboll. Där hände något, jag minns inte vad, som fick mig att fumla med en framkallningsskål med vätska och spilla ut den på golvet. 
      Jag skrek och svor och sparkade stora hål i luften, släckte den röda lampan, kastade mig ut ur framkallningsskrubben och satte mig ned ute i redaktionen. 
”Jag får nog sparken efter det här”, tänkte jag. ”Jag ska gömma mig för alla hörbybor och emigrera till Småland”. Min journalistbana hade fallit i en grop som tycktes omöjlig att ta sig ur. 
      Reportaget kom in i tidningen dagen efter. Men en bild saknades – den på hjälten med hans stoppboll.
      Jag fick trots allt jobba kvar på tidningen. Men jag undvek att synas på Hörbys gator flera dagar efter reportaget med den uteblivna stoppbollen. 

Händelsen var Murphys lag i praktiken: ” Om något kan gå fel, så kommer det att gå fel.”


En stoppboll från Jan-Erik Lundqvist
Bilden är lånad av Wikipedia

Copyright (C) 2021 Björn Johnsson när det gäller texten