Konstnär: Vladimir Volegov

Reviderat kåseri från 2020
Det var 1944 eller kanske -45, svårt att säga, jag var bara två eller tre år då. Det var mörkläggning i Sverige och Kristianstad. Bombplan från Tyskland flög över Sverige mot Finland som fick hjälp av tyskarna i kriget mot Ryssland.
      Pappa och jag stod vid ett fönster med en nerdragen rullgardin. Högt där uppe i den svarta himlen dundrade flygplanen fram. 
     - Ska dom bomba oss? undrade jag. 
     - Nej, svarade han och skrattade till.
      Pappa var en fantom. Han var bäst av alla pappor, det fanns ingen som han. Han kunde springa jättefort, stå i mål i handboll, hoppa tresteg, spela tennis och tävla i tiokamp. Han var så bra på tresteg att han fick kvala in till OS i Berlin 1936, men så bröt han benet strax innan han skulle göra sina kvalhopp och det blev inget OS för honom. 
      Jag var varken glad eller lättad över svaret med bombplanen. Antingen bombades man, eller så bombades man inte. Så var det med den saken.  
      När mamma och pappa arbetade eller var ute i ärenden brukade de lämna mig hos mormor och morfar som hade ett grönt, långsmalt hus med en stor trädgård tvärs över gatan. 
      Jag ville först och främst se efter om något nytt hade dykt upp i trädgården bland häckar, buskar och äppleträd. Först sprang jag raskt ett varv runt trädgården på grusgångar och gräsmattor fram till stängslet mot gatan, och så två eller tre varv till. Rattata, brrr, mmm, full fart, smack, kabom!
       - Det är mat, Nalle, kunde mormor ropa från trappan innan jag hunnit börja på ett nytt varv.
      - Näää, hmm, protesterade jag. Att lämna trädgården när man var uppe i varv var väldigt dumt. Men jag var tvungen att lyda mormor, det var inget att be för.
      - Jag kooomer, svarade jag motvilligt och sprang fram till mormor, fick en kram, torkade av skorna, gick in i huset och vidare ut i köket. Där satt ibland morfar och klippte krasse som luktade sött och gott och smakade kalas när man strödde ut de små bladen över smörgåsarna.

      Morfar var lång och ståtlig, dock med ölmage, och hade en bullrande stämma. Han var civilingenjör och hade arbetat på Svenska Maskinverken.
      På gamla dar hade han egen verksamhet. Han hade uppfunnit en ångpanna som var energisnål, som han åkte omkring och sålde till  företag.
      Ibland fick jag följa med på hans affärsresor i hans Austin A30 med registreringsnummer L82 som kallades ”Lotta två” bland släkt och vänner. L stod för Kristianstads län och 82 angav att det var den 82:a registreringen i länet. ”L-bilar kör som idioter”, gick ett talesätt som lever kvar än i dag på 2000-talet. 
      Men morfar körde alltid lugnt och sansat. Han var dessutom besiktningsman för körskolor.  
      - Vill Nalle följa med och åka bil idag? undrade morfar ibland. Frågan var retorisk. Det var klart att jag ville! Större äventyr fanns inte, till och med större än trädgården.

      Morfar och jag åkte omkring i Skåne och sålde energisnåla ångpannor. Jag lärde mig alla vägskyltar som vi körde förbi. Särskilt minns jag en som såg ut som en julgran. Den betydde tättbebyggt samhälle. Under resorna fick jag också lära mig vad det var för skillnad på municipalsamhälle, köping och stad. Morfar visade också hur man sparade bensin – man släppte gasen i nedförsbackarna. Vilket jag i och för sig redan visste. Men jag lät honom hållas för husfridens skull. 
      När han besökte företagen fick jag sitta i bilen och vänta. Där fanns bruna lädersäten som luktade gott och jag satt och väntade stolt och tålmodigt medan han gjorde sina affärer. Ibland framför ratten då jag prutade med munnen och blåste ut luften brrrrrrrmmmmmm och körde land och rike runt i fantasin. 

Så småningom flyttade vår familj till en lägenhet i andra änden av Kristianstad och det blev glesare mellan besöken i morfars trädgård. 
      En dag sa mamma att jag skulle få en lillebror. Vad? undrade jag. Vad betyder det? Hur gick det här till? Jag undrade över detta plötsligt uppdykande fenomen. 
      Det blev en riktig tuffing. Redan vid två års ålder kunde han gå en bra bit, vilket skulle visa sig vara väldigt passande. Jag var mäkta stolt över honom. Det bästa med honom – eller sämsta om man såg det från en annan sida – var att han litade blint på mig. 
      Så en dag hände det som inte fick hända. I längtan efter morfars trädgård och trött på mammas tjat, smet jag ut med lillebror och började traska på trottoaren längst vägen som jag visste skulle ta oss till morfars hus. Det var flera kilometer dit. Allt var så stort. Till vänster fanns några jättelika hyreshus och till höger en åker som aldrig tycktes ta slut. 
       Vi gick och gick på den grusbelagda, dammiga trottoaren och jag höll lillebror hårt i handen. Jag kände att jag hade ansvar för honom. En och annan bil körde förbi, men ingen tycktes bry sig om oss, en femåring och en tvååring som utan någon vuxen i sällskap kom traskande i utkanten av Kristianstad. Vilket så här i efterhand verkar helt obegripligt. Kanske hade jag just då ett självförtroende som gick utanpå allt förnuft. 

      Till slut kom vi fram till viadukten som var ett riktmärke att vi var på rätt väg. Lillebror hade klarat det väldigt fint. Försiktigt korsade vi gatan och befann oss vid foten av viadukten. Långsamt  gick vi utmed den smala trottoaren och uppför backen och kom så småningom upp till krönet. 
      Nedanför oss på rangerbangården tuffade små ånglok fram och tillbaka och bolmade ut rök ur skorstenarna, så att vi fick gå genom moln av rök. 

      Här slutade plötsligt vår utflykt, men på bästa möjliga sätt.
Mamma hade ringt morfar som hastigt hade ryckt ut med sin L82. Han fick snart syn på oss och plockade upp oss i sin bil utan bannor och körde oss till sitt hus.
      Vi fick en eftermiddag med saft och bullar i den ljuvligaste av alla trädgårdar. 
      Efteråt förklarade mamma att det var dumt det jag hade gjort. Jo, jag hade på känn att det var något som man inte borde göra. Men nog för att jag och lillebror hade klarat det hela väldigt bra. 

                    Copyright (C) 2020, 2021 Björn Johnsson