Det var i Sitges i mitten av 60-talet och min namne och backpackerkompis Björn och jag hade kommit till vägs ände på vår första spanienresa. Vi hade symptom på att vi började gå varandra på nerverna: som att vi påpekade ovikta detaljer i stil med ”har du inte tagit bort den där äggfläcken på jackan ännu??” eller ”kan du inte prata ren svenska? Det heter inte oschkå!”
      Vi beslutade oss för att ta en timeout och gå skilda vägar ett tag. 
      Jag gick upp på rummet på pensionatet och plockade ner mina prylar i ryggsäcken, snörde på sovsäcken, tog en sandwich och slängde i mig en kopp blaskigt kaffe nere i pensionatets lilla restaurang, samt betalade mina räkningar. Det fanns inte många känslor inblandade i uppbrottet, det kändes bara naturligt att ge sig av.  
      ”Hejdå, och lycka till” sa vi och klappade om varandra. Vi hade en grundmurad vänskap som inga gliringar rådde på. 
      Björn och två tjejer från Norrköping som vi hade lärt känna i Sitges vinkade av mig. En tjej blev alltså över – hon hade varit min under en inte helt lyckad semesterflirt. Synd, men det var ändå ingen bra match trots att hon var väldigt snygg. Björn och den andra tjejen passade bättre ihop och skulle stanna i stadens stadens vitkalkade prång med dess mysiga bodegor ett tag till.   
      Det hade varit bekvämt att ta tåget norrut mot Frankrike och vidare mot Hamburg. Men tummen var nu det enda alternativet. Några pesetas och ett par dollarsedlar var allt som fanns kvar i den allt magrare plånboken. 
      Men det började bra. En ljusblå Porsche cab stannade och killen vinkade åt mig att hoppa in. 
      ”Looking for a ride? undrade han leende på en amerikansk dialekt. 
      ”Yes, thanks a lot” svarade jag. 
      Jag stuvade in ryggsäcken i det lilla baksätet och satte mig bekvämt tillrätta i den dyraste bil jag åkt i. 
      Porschen gick som på räls och vi tuggade oss ivrigt uppför Pyrenéerna. Jag minns inte vad killen hette eller vad han sysslade med, förutom att han var amerikan och för tillfället bodde i Spanien. Han hade Europa som i en liten ask, verkade det som. Han hade varit i alla västeuropeiska länder, inklusive Sverige, som han gillade för att där var så rent och snyggt. 
      Och…? undrade jag tyst för mig själv. Var det allt han hade att säga om Sverige? Att vi hade det rent och snyggt? Jaha, det var tydligen allt han hade att säga. Men OK, jag lät det bero eftersom jag fått lift i en av världens dyraste bilar. 
      Vi hade tänkt stanna och ta en kopp kaffe i Portbou innan vi korsade gränsen mot Frankrike. Men vi hann knappt parkera förrän en kärra med apelsiner välte och de saftiga frukterna började rulla nedför gatan mot gränsövergången i allt snabbare takt med två skrikande och viftande apelsinodlare springande efter. Vi hoppade ur Porschen och sprang ut på gatan. Vi fick tag i ett par rejäla bräder och lyckades valla ner nästan hälften av apelsinerna i en källare. De andra var hopplöst förlorade i ett fruktrace som inte skulle sluta förrän i Medelhavet. 
      ”Gracias, gracias, señores!, ropade spanjorerna och hoppade högt att glädje. De ville ge oss kilovis med apelsiner men vi tackade artigt nej och nöjde oss med ett halvt kilo var. 
      Liften i Porschen slutade vid en dammig väg utanför Perpignan. Amerikanen skulle till vänster och jag åt höger. 
      ”Thanks a million for a great hitch, sa jag och önskade att jag hade något att ge honom. Nästa liftartur ska jag ta med några dalahästar och ge till folk som hjälper mig, tänkte jag. 
      ”Don’t mention it. My pleasure” sa amerikanen och trampade lätt på gasen och försvann i ett dammoln. 

      Det var torrt, dammigt och solen stod nästan i zenit. Jag tog på mig solglasögonen och kepsen och satte tummen i vädret. Det var svettigt och jag satt mig på en mjölkpall vid vägkanten för att hämta andan. Efter en timmes liftande förbarmade sig en kille i en Renault, också den blå. 
      ”Where are you going?”, undrade han.
      ”To Sweden” svarade jag torrt, jag orkade inte mer än så just då.        ”Wow, that’s far away. I am only going to Colmar”
      Men Colmar var en bra bit på vägen, så jag tog tacksamt emot erbjudandet. 
      Men först skulle han säga adjö till sina nära och kära, så vi fick ta en sväng inom Perpignan. Vid en villa väntade ett helt hov av släkt och vänner. Det blev ett väldigt pussande- och kramande, som om han skulle åka jorden runt. Jag stod lite avsides och betraktade de svallande känslorna. En kvinna, som jag antog var förarens mamma, pekade undrande på mig och tog sig om hakan som för att markera att jag hade skägg. Men killen log och viftade bort mammans oro. ”Swedish”, sa han och mamman nickade förstående, som om det sade allt om mig som person. Komplimang eller inte, jag dög i varje fall till att få åka med hennes son. 
      Vi gav oss av i en trimmad Renault, som var så nära en rallybil man kunde komma. 
      Vägarna blev efterhand bättre och bilen låg som ett tuggummi på den varma asfalten. Martin – så tror jag han hette – älskade att köra bil. Det gjorde jag också, men jag började undra om han egentligen visste hur fort han körde. Han verkade inte intresserad av hastighetsmätaren. 
      Det gick undan och när vi efter några timmar passerat Nimes började landskapet bli alltmer bergigt och vi närmade oss Besancon vid foten av alperna.
      Plötsligt tog han en kurva för fort, sladdade till och vi blev stående vid vägkanten, bara några meter från ett stup som sträckte sig lodrätt ned ett hundratal meter. 
      Vi satt chockade en bra stund medan det började skymma över bergen i öster. En uggla hoade i närheten, som för att skicka en hälsning till två galningar som kommit undan med en hårsmån.
      Vi var ordentligt skakade och svettiga
      ”Well…” började han… “I took some pills to keep me awake…” OK, jag förstod. Det var sådana där receptbelagda Pharmacia-preparat som man blev "hög" som en alptopp på. 
      ”Don’t worry” hörde jag mig säga, vilket tycktes lugna oss båda.
      Sedan var vi tysta medan vi sakta körde till närmaste kafé som låg i ett vackert, arkitektritat hus. Vi blev serverade smörcroissanter och drickbart kaffe av en trevlig mademoiselle och incidenten vid stupet släppte så sakta sitt grepp om oss. 

      Vi skiljdes åt i Colmar tidigt på morgonen. Jag tackade honom för en uppfriskande tur, och än en gång retade jag mig på att jag inte hade en dalahäst att bjuda på. 
      Nu hade jag behövt ett av Martins piller då ögonlocken började kännas som bly. 
      Det var egentligen alldeles fel tid på dagen för att gå och lägga sig. Men i så fall, var? Det fanns många hotell att välja på i Colmar och efter att ha frågat efter priser på olika rum med min dyslektiska fransk/spansk/engelska hittade jag ett litet hotell i utkanten av staden som jag hade råd med.
      Jag gick upp på rummet, slängde mig raklång på den alldeles för mjuka sängen och somnade tvärt. 
      Det var mitt på dagen när jag vaknade i något som liknade en sagostad. Stora, härliga korsvirkeshus kantade gatorna och kanalen som rann genom staden. Överallt fanns blomsterarrangemang som prydde husfasader och broar. Om det inte hade varit för att jag var i det närmaste pank, så hade jag gärna stannat här i några dagar. 
      Jag fick lift flera gånger under dagen och åkte fram och tillbaka över Rhen. Det var drömlikt vackert, på ett ställe när vi åkte genom en by, var det som att just här hade den franske konstnären Alfred Sisley hämtat sitt motiv till den berömda tavlan "Poplars on a River Bank". 
      Jag lyckades lifta till Strasbourg sent på eftermiddagen och på kvällen fick jag lift av en grönsakshandlare till en liten by inte så långt från Hamburg.
      Han var en trevlig bekantskap med samma humor som jag själv och jag tog tillfället i akt att fräscha upp min skoltyska.
      ”Warum gehen, wenn Sie fahren können”, hade han frågat mig när han tog upp mig. Han var i min pappas ålder och efter att vi pratat och haft väldigt roligt ett bra tag undrade han om jag inte skulle vilja träffa hans dotter. ”Sie ist sehr hübsch” hade han sagt. Han tyckte väl att jag var en passande svärson. Kanske jag gick miste om världens kap, men jag var alltför trött för att tända till. 
      Vi sa adjö, dunkade varann i ryggen och önskade varann lycka till.
      Återigen tog sömnen överhand och jag gick och lade mig i ett torrlagt dike vid den glest trafikerade vägen. Det var faktiskt mjukt och bekvämt - torrlagda diken rekommenderas som ett billigt och grönt alternativ till ett vandrarhem. 
      Morgonen därpå återtog jag liftandet och kom slutligen fram mitt på dagen till Hamburg Hauptbahnhof. 
      Jag var hjärtligt trött på att lifta och planerade att ta tåget den sista biten till sommarstugan i Kivik där mina föräldrar väntade med god mat, service och rum. 
      Mina föräldrar ordnade pengar utan att ifrågasätta vad jag hade för mig och efter sex timmars väntan på Hauptbahnhof kunde jag kvittera ut pengarna som räckte till ett skrovmål och en enkel biljett till Malmö och vidare till Simrishamn och Kivik. 
      Det här var alltså på 60-talet med allt vad det vill säga med vänliga människor som hade stor tillit till varandra. Då gick det bra att lifta genom Europa, vilket många också gjorde. 
     Jag undrar hur det hade fungerat i dagens Europa. Vi lever i en helt annan värld nu. Den som tänkt sig lifta från Sitges till Hamburg på 2000-talet bör vara utrustad med nerver av stål.

Copyright © 2020 Björn Johnsson