Det var på 60-talet. Min kompis Palle från Kivik hade besökt vår familj i Hörby och han, min bror Sten och jag var nu på väg till vår sommarstuga i Kivik i en splitterny, svart Opel Rekord med treväxlad rattväxel. 
   Bilen var visserligen inte Palles, utan hans pappas, men vad spelade det för roll? Solen log mot oss från en klarblå himmel full med små molntussar. Vems bilen var, spelade ingen roll med så fina utsikter.
   Några härliga semesterveckor väntade oss bland Kiviks vågor och stränder samt nattliga äventyr på Österlens dansbanor. 
   Men vi hade inte kommit mer än några kilometer utanför Hörby förrän det hände som inte fick hända. Det finns stunder i livet som man helst skulle radera eller vrida tillbaka till tiden innan en särskild stund. Det här var just en sådan stund. 
   I en långsträckt högerkurva, det var vänstertrafik på den tiden, hade ett geni på Vägverket lagt ut ett tjockt lager singel som var halt som rullgrus på kullager.
   Beläggningen fick bilen att tappa greppet och vi surfade hjälplöst ut på en åker där det blev tvärstopp mot ett pilträd. Den vänstra sidan trycktes in en bit, men inte fram till kupén. Det uppstod en tystnad som tycktes fortplanta sig till åkrarna runtomkring.
   Palle lutade sig mot ratten och tog ett djupt andetag.
   Vi satt tysta i flera minuter och glodde rakt ut i ingenting. 
   "Det kunde varit värre..." försökte jag och sneglade på Palle. Han hörde inte på det örat, utan svalde flera gånger medan han ruskade på huvudet, rätade  på ryggen, lade in backen och baxade långsamt upp bilen på vägen. Den gick i alla fall att köra.
   "Vilken idiot har lagt ut singel i den här kurvan?" 
   "Vilken hjärndöd kretin har varit här från Vägverket?"
   "Vägverket kör omkring med sina hjärnor i bagaget!"
   Vi tävlade om att förbanna den eller de som lagt ut beläggningen. 
   "Vad ska Viktor säga?" undrade Palle. Viktor var Palles pappa och nu hängde det på honom om Palle skulle komma levande ifrån en förklaring. 
   Sakta, sakta körde vi mot Kivik. En och annan lös plåtbit trillade av på vägen. Men på det hela taget gick Opeln ganska bra, i varje fall på tvåans växel.
   "Se där", försökte Sten, "Det här går ju fint. Det blir nog inte så dyrt att reparera bilen".
   Men hans optimism gick inte hem hos Palle som stirrade på vägen och tycktes räkna ut vad han skulle säga till sin pappa.  
   Palle släppte av oss vid sin tomtgräns i Kivik och Sten och jag gick mot vår sommarstuga medan vi beklagade hans situation. 
   Det tog några dar innan vi träffade Palle igen. Mötet med hans pappa hade gått så där,
 inte helt problemfritt, förklarade han. Men bilen hade i varje fall gått att laga, även om det tog sin tid och blev dyrt och som Palle fick betala av till Viktor en lång tid framöver.
   Men några somrar senare hade han köpt en egen bil - en Fiat som vi kuskade omkring i och botaniserade bland Österlens dansbanor. 

   Händelsen med rullgruset var inte glömd, men då och då tog vi upp den när vi pratade vägar och vilka som var bra och dåliga. Och då mindes vi särskilt en... 
   

Copyright (C) 2021 Björn Johnsson